Recension: Det lilla hotellet på rue d’Amour

Det lilla hotellet på rue d’Amour, av Dag Öhrlund

Återigen vill jag påbörja med att prisa en inläsare. Maria Lyckows stämma har jag lyssnat till i mången böcker och är en klar favorit.

Det lilla hotellet… är Dag Öhrlunds kliv från krimgenren och in i feelgood-bubblan. En allt annat än lyckad sådan, får jag erkänna. Mina tankar kring Öhrlunds tidigare böcker är många och delade, men mer om det framöver.

I den här boken, som utspelar sig i Paris år 1965, är det rum nummer ett på hotellet som berättelsen kretsar kring. Inte bara det. Det är rummet självt som berättar om de människor som kommer och går. Till sin hjälp har hon även bland annat La clé, rumsnyckeln, som följer med gästerna ut i vida världen. Även rummets fönster och en telefon med det passande namnet Bakélite, utgör andra vägar för rummet att berätta om de människoöden som passerar.

Okej. Jag är ingen sucker för feelgood. Men det finns somliga jag gillar, eller älskar (Det stora dejtingäventyret, exempelvis, se kommande recension). En bok berättad ur ett hotellrums perspektiv är måhända en originell twist, men…

Nja. Jag ska erkänna att det här inte funkar för mig. Inte alls. Inte någonstans. Lite som i fallet med Wilderängs bok Fallet (se tidigare recension) så får jag en stark och ihållande känsla av att Det lilla hotellet… är en mellanbok. En idé herr Öhrlund ville få ur sitt system. En idé han kanske fått efter att ha insupit ett glas gott rött på gatorna i Paris, hållandes i en hotellrumsnyckel efter att ha sett en bakelittelefon i hotellreceptionen.

Det lilla hotellet på rue d’Amour får 1 av 5 pannkakor.

 

Lämna ett svar