Recension: Mördare utan mord

Mördare utan mord, av Jonas Kihlman

Mördare utan mord är första delen i en trilogi. En pojke hittas mördad i en container i Sigtuna. Det görs ännu ett hemskt fynd i samma container: ett 30 veckor gammalt foster. Samtidigt hittas en kvinna strypt i en lägenhet i Märsta. Polisen börjar genast försöka utröna om det finns kopplingar mellan morden och ett etiskt dilemma dyker upp: Kan man enligt svensk lag döma någon för mord på ett foster om man inte finner fostrets mamma?

Det här är inte Jonas första bok, men väl den första han ger ut. Jag läste själv manuset för ett tiotal år sedan och slogs av hur tätt och välskrivet det var. Versionen vi får i ljudbok är redigerat ytterligare ett par omgångar. Jag, som vanligtvis inte är överdrivet förtjust i deckare, slås av hur pass mycket den unika vinklingen gör för historien. Kihlman har verkligen lyckats få in nog mer originalitet för att lyfta detta. Man bryr sig även om de utredare vi får följa och upplösningen är suverän. En liten teaser dock: Del två i den här trilogin är flera gånger vassare och rekommenderas med kärlek och värme!

När jag först läste att Hasse Aro skulle läsa upp denna blev jag överlycklig. Dels för Jonas skull (vän till mig sedan flera år tillbaka), men även för att Hasse kändes som ett så klart kort. Det visade sig dock att Aro inte tillförde boken riktigt den karisma eller kärlek som jag hoppats. Han låter oerhört trött och oengagerade – MEN det blev betydligt mycket bättre när man ökade till 1,5x fart (vilket jag numer gör på ALLA mina ljudböcker, vilket jag är tacksam för).

Mördare utan mord belönas med 4 av 5 pannkakor och med uppmaningen ytterligare en gång: Lyssna på 1,5x hastighet för att undvika Aros sävlighet.

Lämna ett svar