Recension: Kontrollanten

Kontrollanten, av Jonas Kihlman

Kontrollanten är Kihlmans uppföljare till kriminalaren Mördare utan mord. Har ni läst recension så vet ni att jag gillade den.

Saxat: “En serie mord och fruktansvärda tortyrfall gäckar polisen. En tiggare utanför ICA i Sigtuna får fingret avkapat. En annan tiggare får benet amputerat innan han mördas. En kvinna fryser ihjäl i Slåttdalskrevan på Höga Kusten. När polisen sedan gör fyndet i Sankt Pers kyrkoruin, börjar den makabra sanningen komma upp till ytan. Har det som längre varit en vidrig verklighet i tredje världen nu även nått Sverige?”

I Kontrollanten leder spåren till Darknets mörkaste sidor och spänningen tätnar. Avsevärt. Vi får åter följa karaktärerna från föregående roman, som här utreder de nya bestialiska fallen och kämpar med sina privatliv.

Jag väljer att inte skriva mer om handlingen. Kontrollanten är… magnifik. Jag lyssnar relativt ofta på kriminalare, men det är sällan jag verkligen fastnar. Kontrollanten är dock en av de romaner som verkligen får mig på fall. Den bjuder på tät spänning från början till slut… och främst framåt slutet, då jag satt som pressad mot framrutan i bilen och bara väntade på upplösningen.

Uppläsare är åter Hasse Aro, och återigen rekommenderar jag, mer än vanligt, att öka tempot till 1,5x för att slippa ifrån sävligheten. Det förtjänar Kihlman, med den underbara spänning han bjuder. Möjligen hade en lektörrunda kunnat hjälpa både Kontrollanten och dess föregångare ifrån vissa fallgropar och svagheter, men det är inget som förstör helheten för mig.

Kontrollanten är tät som fan och får 4,5 av 5 pannkakor. Eller fyra pannkakor och en plätt, om ni så önskar.

Lämna ett svar