Recension: Mörkret

Mörkret, av Ragnar Jónasson

Jag har hört mycket gott om islänningen Jónassons trilogi om Hulda Hermansdóttir. Främst om den senate delen, Dimma. Med så pass mycket positiva kommenterar är det inte utan att man ger sig in i boken med höga förhoppningar.

“En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd, men fann i stället sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.
Hulda Hermannsdóttir, kriminalinspektör vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Men innan dess får hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon upptäcker i sin utredning är något betydligt värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kollegor försöker bromsa utredningen finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen måste hon riskera sitt eget liv.
Mörkret är den första boken i den hyllade serien om Hulda Hermannsdóttir. I översättning av Arvid Nordh.”

Tjugo minuter in i boken har jag börjat tvivla på om jag faktiskt kommer att tycka om Mörkret. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något i bokens inledande förhör som jag verkligen inte gillar. Det känns halvtaffligt skrivet. Det förekommer några märkliga meningar under bokens gång men i övrigt är språket bra, men inte mer. Men så ska vi bära med oss om att det handlar om en översättning för vilken författaren inte kan svara.

Efter inledande tvivel tar dock historien fart och tvivlen bleknar långsamt. Jag skriver långsamt då själva utredningen till en början och till stor del känns som en dussinhistoria. Det som dock höjer kvalitén i boken avsevärt är vår huvudperson Hulda, en snart pensionerad kriminalinspektör. Hon är en av de klart mest intressanta karaktärer jag följt i litteraturens polisväsende. Hon är mångfacetterad och hennes liv är på många sätt tragiskt och sorgligt att följa och ger boken välbehövd svärta. När vi passerat ungefär två tredjedelar av bokens speltid så tar det fart och blir långt mer intressant överlag. Det är även då vi lär känna det riktiga mörkret inom Hulda vilket får henne att framstå som en än mer intressant karaktär. Att det sedan utspelar sig i de karga, fantastiska miljöerna på Island  gör även det sitt för att öka intresset.

I slutändan kan jag konstatera att jag utan tvekan kommer att vilja fortsätta följa Hulda Hermannsdóttirs äventyr. Mörkret är, efter en tveksam start, överlag väldigt bra, bitvis mer än så.

Marie Richardson gör en superb insats som uppläsare.

Mörkret landar på 4 av 5 pannkakor med hopp om än tätare uppföljare.

Lämna ett svar