Recension: Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger, av Delia Owens

Det är alltid spännande att ta sig an dessa riktigt “hajpade” böcker. Litteraturdelen av mitt Facebook-flöde har överösts av omslaget till Där kräftorna sjunger under senaste veckorna. Och vad händer då? Surgubben i mig vill helst inte veta av boken ifråga. Så har jag alltid fungerat. När jag var barn och alla omkring mig pratade sig varma om den där pojken med ärr i pannan, mr Potter, tog jag så mycket avstånd som möjligt. Det blev liksom uttjatat innan jag ens tagit mig tid att själv läsa eller försöka uppskatta filmerna. Det gjorde jag dock med tiden. Lite på samma sätt känner jag inför denna. Det tjatas så mycket att jag delvis vill ta avstånd, den får så höga betyg på alla håll och kanter att jag instinktivt känner på mig att jag inte alls kommer att hålla med.

Så. Vad tycker den lillgamla surgubben?

“En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv. ”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.”

Det som först slår mig är ord skrivna av en författarkollega (jag brukar kalla honom herr Mörkö), som nyligen recenserade kräftboken. Han menade på att träsket utgör en av bokens viktigaste karaktärer (inte ordagrant så kanske), och jag håller med. Det är även däri en av bokens riktiga styrkor ligger. Språket är oerhört vackert och poetiskt, det finns många oerhört välgestaltade karaktärer. Men mest av allt sticker egentligen just miljöbeskrivningarna ut. Det känns bitvis som att man befinner sig i de där träskmiljöerna, slänger sig ut i vattnet tillsammans med Kya. Det känns autentiskt.

Delar jag åsikt med de som höjt Där kräftorna sjunger till skyarna? Nej, det gör jag inte. Den är förbaskat vacker och när den väl tar fart så blir den riktigt, riktigt bra. Men det är just det som är problemet. Man ska ta sig igenom ungefär en tredjedel, om inte mer, innan någon form av spänning infinner sig eller handlingen verkligen greppar tag. Innan dess puttrar det på och är vackert gestaltat men småtråkigt. I slutändan, när säcken knyts ihop, så är detta en otroligt vacker och bitvis väldigt sorglig bok om ensamhet och utanförskap.

Det är svårt att inte gilla den och jag förstår lovsången, även om jag inte helt stämmer in i den.

Anna Maria Käll gör dessutom en av sina absolut starkaste prestationer som inläsare.

En riktigt seg början byggs vidare till något riktigt bra. Där kräftorna sjunger slutar på 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar