Recension: Tolken

Tolken, av Jenny Runesson

Det är alltid spännande att ge sig i kast med nya författarförmågor! Jag hade inte läst mycket om Tolken innan jag påbörjade lyssning, men Ordberoende är ett förlag som oftast står för väldigt hög kvalité.

“En natt blir tolken Elsa inkallad för att hjälpa polisen att förhöra en ung svenska som hittat sin pojkvän död i en fåtölj.
Vid obduktionen upptäcks ett nålstick i mannens högra hand och Elsa är snart indragen i en omskakande mordutredning. Spåren leder polisen till en av Luxemburgs smutsigaste bordeller där mannen spenderat en stor summa pengar kvällen innan.
Mordet visar sig vara del av ett betydligt större och farligare spel och Elsa inser snart att hennes egen familjs trygga tillvaro är hotad.”

Det finns mycket som tilltalar mig i Tolken. Åtminstone till en början. Den börjar bra och intressant. Jag tycker mycket om att få bekanta mig med en liten okänd prick på kartan som Luxemburg. Miljöerna är faktiskt en av bokens stora behållningar. Både när de är fascinerande, mörka och skitiga.

Strax efter inledningen händer dock något. Jag dras plötsligt inte riktigt med i handlingen. Trots en intressant premiss, mörka och hemska miljöer, tragiska öden och en på vissa sätt nytänkande kriminalare. Det är något som gör att jag återkommande tappar fokus. Kanske är det så att karaktärerna inte riktigt intresserar tillräckligt? Jag vet ärligt talat inte och lyckas aldrig riktigt sätta fingret på precis vad som går fel, och detta är ju oerhört personligt. Återigen. På papperet är detta en annorlunda och intressant bok med många av de rätta ingredienserna. Efter att den initialt tappat greppet om mig lyckas den klamra sig fast då och då.

Ann-Sofie Rase är en ny bekantskap när det kommer till uppläsare och jag tycker att hon gör ett bra jobb.

 

Tolken landar på 3 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar