Recension: Kattstryparen Rum 419

Kattstryparen Rum 419, av Stefan Di-Omnia

Den här boken har jag läst en del om. Såväl recensioner som någon artikel ur lokaltidningen Enköping. Jag vet att författaren var med i Efterlyst tidigare under sommaren för att prata om brottet boken behandlar men har själv inte sett avsnittet.

“I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.
Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.
Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.
Författaren sitter i samma sal. Ögonen och hånleendet får honom att i samma stund bestämma sig för att ta reda på allt. Vad är det som gör den misstänkta mördaren så självsäker?
Hösten 2013 börjar författaren STEFAN DI-OMNIA gräva grundligt i släkten Aabergs förflutna. Han möts av ett dödligt, fruktat mörker. En släkt fylld av bristande empati och moral och avsaknad av tjuvheder. Ett minderårigt barn som redan som tolvåring är ett charmigt, manipulativt, hänsynslöst monster. Bilden som växer fram visar sig vara mer skrämmande än han någonsin kan föreställa sig. Den skoningslösa brutaliteten förgrenar sig generation efter generation i släktträdet Aaberg.
Trettio år av bottenlös ondska rullas upp. Skräckslagna personer berättar, de som drabbats av hennes ondska. En helvetisk ondska som bekräftas i juni 2015 då hennes egen tolvåriga dotter, som vet att det finns ett ännu större och mer fruktat mörker, yppar åtta ord som får hjärtan att frysa till is.”

Som baksidestexten vittnar om  bygger Kattstryparen på en verklig händelse. Boken i sig är dock skönlitterär och det framgår inte var verkligheten tar slut och fantasin tar över. Det ser jag inte nödvändigtvis som ett problem, även om det klart är intressant då författaren sagts lägga ned otaliga timmar på att djupdyka i fallet och även intervjua bokens Helen.

Kattstryparen är en oerhört fascinerande och mörk bok. Man dras snabbt in i handlingen. Sånär som på några passager lyckas man hålla mitt intresse uppe. Mycket tack vare hemska karaktärer som bitvis känns för onda för att vara verkliga (men så är det ju bitvis fiktion, såklart) och tragiska öden. Även vissa delar av intrigen är så pass spekulativa och “out there” att man undrar över sanningshalten. Ett smart drag, oavsett.

Det finns dock vissa saker som drar ned tempot en del.

Vissa passager är plågsamt detaljerat beskrivna. Det handlar om alltifrån en extremt utdragen beskrivning av en karaktär som hanterar kontanter han fått i ett kuvert till onödigt spekulativa sexuella beskrivningar som borde kapats i redigeringen.

En redaktörsrunda hade kunnat kapa bort säkert en-två timmar av “kill your darlings”, övertydlighet och repetition och tajtat till manuset rejält. Det är främst dessa företeelser som får mitt intresse att dala emellanåt. Missförstå mig rätt. Trots minustecken så är detta en fascinerande bladvändare väl värd att läsas eller lyssnas på.

Sauk står för inläsningen och gör det riktigt bra. Jag kan emellanåt tröttna på att höra hans testosteronstinna stämma, men här funkar det finfint.

Kattstryparen Rum 419 slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Lämna ett svar