Recension: Björnstad

Björnstad, av Fredrik Backman

Det här är en bok som legat länge i min bokhylla. Varför? Därför att jag har svårt för Backman. En man som heter Ove läste jag när den kom och gillade skarpt. Britt-Marie var här och Min mormor hälsar och säger förlåt var däremot två böcker jag påbörjade men tappade intresset för snabbt. Förra årets snackis Folk med ångest (recenserad i bloggen tidigare) fick det att krypa i mig. Backman är å ena sidan en mästare på att få oss att känna – de sorgligare passagerna i hans böcker är geniala och får igång tårkanalerna, men de komiska delarna fungerar inte för mig. Det är upplagt för att varenda mening ska vara så skojfrisk och fyndig att det känns rent skitnödigt. Av den anledningen upplevde jag Folk med ångest som en ren plåga.

“Allt. Den betyder bara allt.
Invånarna flyttar från Björnstad och jobben blir allt färre, men ändå lever drömmen om forna glansdagar – och det är hockeyn som är räddningen. Allt hopp sätts till det lovande juniorlaget och den kommande semifinalen förväntas sätta staden på kartan igen.
Mitt i detta finns Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin gamla klubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Där finns också 15-åriga flickor och deras odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men när ett allvarligt brott sker visar det sig hur villigt ett samhälle förfört av framgång är att se mellan fingrarna och hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.”

Björnstad är Backmans hittills mest allvarliga roman. Och det är jag jäkligt tacksam för. Det fyndiga språket återfinns även bitvis här, men inte lika nödigt som i vissa av de andra böckerna. Det funkar. I övrigt är Björnstad oerhört välskriven. Backman visar verkligen vad han går för när han väljer att tackla en allvarlig bok. Det är vackert, vemodigt, spännande och bitvis lite roligt, såklart. Det tar ett tag innan jag kommer in i boken dock. Ett par timmar innan jag verkligen dras med, men när jag väl är inne så är jag fast.

Berättelsen om det lilla samhället är drabbande och hanterar många viktiga och aktuella ämnen. Den har ett fint budskap.

Marie Richardson gör ett fenomenalt jobb som inläsare.

Det finns en uppföljare som jag garanterat kommer att ta mig an. Och vad gäller framtiden – När Backman skriver mindre dråpliga berättelser så kommer jag garanterat lyssna. Han gör det riktigt, riktigt bra.

 

Känslosam och viktiga ämnen. Det enda som drar ned är startsträckan. 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar