Recension: Vi mot er

Vi mot er, av Fredrik Backman

Detta är Fredrik Backmans fristående uppföljare till starka Björnstad.

“Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.”

Liksom i fallet Björnstad tar det ett tag innan jag dras in i Vi mot er. De inledande två-tre timmar spretar och pendlar mellan att vara intressanta och motsatsen. Själv berättelsen kommer liksom inte riktigt igång. När jag lyssnade på Björnstad var jag vid ett tillfälle nära på att ge upp av just den anledningen, men sen hände någonting. Samma gäller uppföljaren. När den väl kommer igång dras jag med. Det är viktiga ämnen som tas upp på ett väldigt fint sätt. Det finns många karaktärer att tycka om och Backman visar återigen att han är en riktigt jäkla mästare på att leka med våra känslor – samt att han ska hålla sig till allvarstyngda romaner likt denna istället för dråpliga saker som Folk med ångest som enbart var bra när den blev just allvarsam och däremellan plågsamt enerverande.

Jag kan bitvis tycka att Vi mot er blir lite långrandig när Backman slingrar runt i handlingen, men det är en del av hans författarstil. På det stora hela är den lika bra som föregångaren och det fuktas lite i tårkanalerna då och då.

Återigen uppläst av suveräna Marie Richardson.

Vi mot er slutar på 4 starka pannkakor av 5.

Lämna ett svar