Recension: Samtal från en ängel

Samtal från en ängel, av Guillaume Musso

Läst av sådär 36 miljoner pers gör sig nu Musso ett namn i Sverige. 36 miljoner. Ta in den siffran. Och den här boken är skriven redan 2011 om jag inte missminner mig. Somliga exporter låter sig väntas.

“På ett flygplatscafé på JFK i New York krockar Madeline och Jonathan så att de tappar allt de har i händerna. Ilskna och frustrerade plockar de upp sina saker från golvet och i förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra. Hon är blomsterhandlare i Paris, och han restaurangägare i San Francisco.
Innan de har bestämt hur de ska byta tillbaka telefonerna kan de inte motstå frestelsen att tjuvkika in i varandras digitala liv. Var för sig börjar de undersöka innehållet på den andres telefon och sakta blir de alltmer besatta av varandra, vilket leder till en oväntad upptäckt: Deras öden är sammanlänkade av en hemlighet de bägge trodde var begravd för evigt … ”

Som många påtalat så känns Samtal från en ängel till en början som inledningen till en romantisk komedi med kulturella förväxlingar eller dylikt. Efter ett tag börjar man dock tro att så kanske inte riktigt är fallet och någonstans halvvägs in tar boken en överraskande vändning. Såna här genre-mashups hör inte till vanligheten, åtminstone har jag själv inte läst mycket liknande. I teorin är det en exercis som antingen kan leda till något genialt eller platt fall – som många av de gånger man i filmvärlden misslyckas med att blanda skräck och komedi eller dylikt. Det krävs en duktig författare för att få till det. Och Guillaume är en sådan. Språket är vackert (eller översättningen, kanske jag ska poängtera), miljöerna levande och karaktärerna intressanta. I ärlighetens namn hade detta funkat finfint även som en romance rakt igenom och hade då påmint väldigt mycket om Lovisa Wistrands senaste 600 mil till dig. Men så blir det ju som sagt inte. Det svänger och jag blir till en början lite småskeptisk. Vissa delar kanske är lite långdragna eller “för plötsliga” när handlingen kovänder och kickar oss i skrevet, men det funkar i sin helhet. Riktigt bra, därtill. Samtal från en ängel är ett minnesvärt och snyggt experiment, även om jag kanske inte är helt knockad i slutändan. Jag ser dock verkligen fram emot att lyssna på Guillaumes följande alster som lär droppa av på Storytel med fortsättning i april 2021. För oss som inte är överdrivet intresserade av rena polisdeckare är detta guld, helt klart.

Jonas Malmsjö är som vanligt fantastisk.

En bok helt i min smak. 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Kärnpartiet

Kärnpartiet, av Nils-Petter Löf

En politisk thriller signerad Nils-Petter Löf, släppt våren 2019. Löf är en av de mest produktiva författare jag vet. Om jag själv bitvis känt mig som en skrivmaskin så ligger jag ändå i lä här, och då frågar folk emellanåt hur jag får tiden att gå ihop. Löf har hittills sex ljudböcker ute på Storytel och spänner mellan genrer som fantasy och dystopi till denna thriller. Jag konsumerade mycket politiska thrillers i ungdomen. Främst Tom Clancy – något som i vuxen ålder känns avlägset. På senare år har jag även lyssnat på Wilderängs ryssen-kommer-epos med flera och där någonstans blev jag lite mätt på genren. Det kan möjligen vara därför jag lyssnat på Kärnpartiet först nu, när mättnadskänslan så sakteligen börjat gå över.

“En händelse, som kommer att kallas Stockholms andra blodbad, inträffar i demokratins kärna, precis utanför Rosenbad.
Ett tjugotal vakter, förbipasserande och journalister avrättas hänsynslöst i den värsta terroristattacken i modern tid. Alla förövare tar sitt eget liv, men kvar är en ensam oskadd överlevare utan ens så mycket som ett skrubbsår. Den ensamma överlevaren är Sveriges statsminister som, utan att någon kan ge en tydlig förklaring, överlevt attacken.
En rad mystiska händelser tar sin början och drabbar flera miljoner människor. Allt med fokus på att ta ned landets huvudstad.
Vem ska vi lita på när hela tanken är att få oss att tvivla på oss själva?”

Kärnpartiet börjar fartfyllt och fortsätter så i princip non-stop, utan längre andningspauser. Precis som jag vill ha det. Nog för att temposkiftningar eller långsammare böcker absolut inte är av ondo, men jag föredrar böcker med högt tempo, det kanske hör till en bitvis otålig natur. Kärnpartiet är skrämmande, för man drar naturligtvis paralleller till vårt samhälle. Är den helt realistisk och nattsvart? Trovärdigheten kanske inte är på hundra, även om intrigen inte är helt otänkbar. Världen är trots allt full av exempel på maktgalna människor som bokstavligen vandrat över lik av såväl skyldiga som oskyldiga. Nattsvart är det inte heller, för Löf blandar in gnuttar av välbehövlig humor här och där, något som uppskattas då jag upplevt många andra böcker i genren väl torrlagda på det planet.

Jag gillar intrigen och de svängar berättelsen tar. Det inledande blodbadet tycker jag dock stökas över lite väl fort. Inte menat att man ska vältra sig i detaljer kring ond bråd död, men ett så betydande dåd som sätter igång någonting mycket större hade gärna fått pågått längre och beskrivits lite mer ingående.

Något jag verkligen gillar med Kärnpartiet är karaktärerna. I många liknande böcker får vi följa just politiker och någon högt uppsatt, stel militär eller dylikt. Löf tar en annan väg och låter oss även följa många civilister. Detta gillar jag , som tröttnat på böcker i samma anda som överöses med vapenfetischism och militärspråk som snarare sinkar. Vi får bland annat följa uteliggaren Göran och youtubern Future Frida, en högst udda duo som, motvilligt sammanfogas. Göran är sympatisk och sorglig, och en unlikely hero, vilket jag gillar. Future Frida är en självupptagen och extremt jobbig människa – precis så som jag tänker mig att en youtuber-teen troligen är. Här lyckas Löf verkligen gestalta.

Kärnpartiet har ett helt annat tempo än många andra böcker i samma genre och saknar tack och lov ovan nämnda torrhet. Dessutom gillar jag vägarna intrigen tar, för det är ingen standard ryssen-kommer-berättelse, tack och lov.

En extra redigeringsrunda hade kunnat sopa bort en del upprepningar och andra småsaker, men vad gör det, i all ärlighet, med den åktur som är Kärnpariet?

Uppläsare är Magnus Roosman, en av (många) personliga favoriter.

Kärnpartiet bjuder en jäkla åktur. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Låt det brinna

Låt det brinna, av Björn Paqualin

En till romandebutant som ger sig in i krimgenren. Författaren har tydligen skrivit manus till diverse tv-serier innan, så han är knappast någon duvunge. Det går inte riktigt att missa sammanträffandet att denna bok släpps i princip samtidigt som Pernilla Ericsons 300 grader, som båda hanterar det heta (hö hö) ämnet skogsbränder.

“Den största skogsbranden i modern tid rasar i Sverige. Brandmän arbetar dygnet runt för att hejda eldens framfart. Mitt i kaoset hittas liket av en kvinna i en damm. Man vet inte hur länge hon har legat där, inte heller vem hon är.
Stella Robertsson, kriminalkommissarie på polisens nationella operativa avdelning, kallas upp för att bistå den lokala polisen i mordutredningen.
När hon anländer till den utrymda stan är hon redan brännmärkt av ilska. Hennes privatliv är trassligare än någonsin. Och på arbetet har hon i princip gjort sig omöjlig.
Till sin hjälp får hon den lokale mordutredaren Tommy Reyer, som är hennes raka motsats, och tillsammans ger de sig in i en utredning som kommer leda dem till människans allra mörkaste sidor. I jakten på mördaren kommer de ställas inför större hot än hon någonsin upplevt.”

Det märks som sagt att Paqualin har erfarenhet av tv-manus, för det är rappt berättat rakt igenom, duktigt med små cliffhangers. Jag tycker att Låt det brinna börjar intressant, kanske mest för att miljöerna kring en gigantisk skogsbrand känns som väldigt spännande och potentiellt förödande mark för en krim att utspela sig. Den är välskriven och flyter på bra med högt tempo, men faller mig ändå inte riktigt i smaken. Intrigen greppar inte tag i mig riktigt och detsamma gäller huvudkaraktären.

Stella är en hårding, ball på sina sätt, men jag upplever att hon, liksom delar av berättelsen blir för mycket, för svårt att greppa. Kanske blir det bättre i en potentiell uppföljare där man får lära känna henne närmre.

Låt det brinna är en intressant, men spretig debut som slutar på 3 av 5 pannkakor.

 

Recension: 600 mil till dig

600 mil till dig, av Lovisa Wistrand

Jag är vanligtvis inte jätteförtjust i vare sig romance eller feelgood, men det händer emellanåt att några böcker lyckas charma mig. Wistrands så kallade Messenger-duologi är ett sådant exempel. Två riktigt härliga böcker. 600 mil till dig är hennes senaste och påminner på många vis om de tidigare.

“600 mil till dig är en passionerad och vacker romance om en kärlek så stark att den övervinner alla avstånd.
När svenskan Alice får kontakt med amerikanen Nathan via sociala medier, sätts hela hennes värld i gungning.
Vad som börjar som en oskyldig vänskap utvecklas snabbt till en härva av känslor, men är det ens möjligt att bli förälskad i någon man aldrig träffat? Båda är gifta, båda har barn och båda är fast i de länder de bor i. De vet att de aldrig kan bli tillsammans.
Men när Alice flyger till Nathan för att träffa honom, åtminstone en gång, äventyras allt … ”

Vi drar ut lite på det. Charlotta Jonsson står för inläsning och är en ny bekantskap för min del. Jag tycker att hon sköter sig riktigt bra.

Så till det viktiga: Lyckas 600 mil till dig slå sig igenom mina romance-murar? Svar ja. Sett till helheten så är detta en rätt standard romance och man kan på förhand räkna ut stora delar av händelseförloppet. Låter det negativt? Det är det inte. Wistrand lyckas även snyggt navigera sig förbi många av de där klyschorna som romantiska filmer brukar innehålla (notera att jag skrev filmer och inte böcker, eftersom jag sett betydligt fler romantiska filmer än jag läst romance). Hon får dessutom till ett par små, riktigt trevliga vändningar och har ett levande, friskt språk med korta, snygga meningar som flyter fantastiskt. Dialogen känns även den väldigt autentisk. Karaktärerna är välmejslade och jag gillar dansen runt dilemmat vem i dramat som är god eller ond och vad man faktiskt utsätter sig själv och andra för i jakten på riktig kärlek.

600 mil till dig är en riktigt trevlig bok som förtjänar 4,5 av 5 pannkakor.

Recension: Det gömda huset

Det gömda huset, av Vanja Persson

Det händer att jag lyssnar på barn- och ungdomsböcker. Inte ofta, men det händer. Och vet ni vad? Jag tycker det är lite synd att böcker avsedda för yngre publik kanske inte riktigt får den spridning de förtjänar. Vanja Persson är en författare jag tidigare recenserat, men då handlade det om Krisboken, en bok om hur du överlever på knaper ekonomi. En viktig bok.

“Tioåriga Ninni har nyss flyttat med sin mamma och lillasyster till mammans nye man. Hon känner sig osedd, orättvist behandlad och det mesta krånglar både hemma och i nya skolan. Då hittar hon ett gömt hus där en mystisk tant ger henne ett uppdrag som förändrar hennes liv… ”

Det gömda huset är en riktigt mysig bok. En sån där jag tänker mig att jag kommer vilja lyssna på tillsammans med framtida avkommor. Den är rappt berättad och spännande. Den tar upp saker som utanförskap och väver ihop det med lite moderna versioner av välkända berättelser som Rödluvan. Jag gillar det riktigt mycket. Det får mig att tänka på sommarlov med gamle hederliga “Sommarlovsmorgon” som jag växte upp med, för det här känns som något som skulle passat perfekt för det formatet. En drömsk miniserie om Ninni, ett gömt hus och en mystisk tant. Det osar barndom och nostalgitripp. Möjligen är den lite kort, men det är å andra sidan en idé som utan problem skulle kunna byggas vidare till en serie böcker.Rekommenderar denna varmt till er som har barn som behöver slitas från paddan och uppleva lite good-ol’-fashioned barndom.

Det gömda huset är en trevlig berättelse som förtjänar sina 4 av 5 pannkakor. Ungar älskar pannkakor.

 

Recension: Höstmorden

Höstmorden, av Samuel Karlsson

Höstmorden är den tredje delen i Karlssons serie om polisen Jessica Jackson, som slits mellan att lösa mord och få rull på sitt microbryggeri på fiktiva Mörkö. De som känner mig vet att jag inte är jätteförtjust i “rena” polisdeckare, men tidigare två delar, främst den första, Morden på Mörkö, tilltalade mig. Del två, I mördarens skugga, var även den bra men föll mig inte lika mycket i smaken. Så. Hur håller den tredje boken?

“En man försvinner från Mörkö och det enda spåret efter honom är hans blodsbestänkta skor som återfinns på en pir morgonen efter försvinnandet.
Mer än tio år senare gör tre tonåringar inbrott i en igenbommad sommarstuga. I källaren hittar en av dem ett sargat kvinnolik. Strax efter den fruktansvärda upptäckten inser de att mördaren är kvar på tomten och har sett dem.
Tack vare en lagändring gällande DNA-hantering får Jessica Jackson och hennes kollegor i uppdrag att ge sig på det kalla fallet med den försvunna mannen. De har ingen aning om vilken våldsspiral de är på väg att börja nysta i. En som inte alls upphörde för många år sedan utan tvärtom precis fått upp farten.”

Vi börjar med att röja en sak från listan: Gunilla Leining står för uppläsning och hon är fenomenal som alltid. En klar favorit.

Samuel har uttryckt en liten lätt nervositet (blandat med förväntan, of course) över hur Höstmorden ska mottas av publiken. Fullt förståeligt, när man skriver en serie och vill förnya och förbättra sig som alla författare eftersträvar. Jag kan börja med att låta herr Karlsson andas ut; Han behöver inte oroa sig. Det här är riktigt bra. Jag älskar språket, något jag prisat även föregångarna för. Höstmorden är spännande så gott som rakt igenom, det finns inga direkt tröga passager som jag annars ofta upplever i den här genren. Denna gång tycker jag även mer om vår huvudkaraktär Jackson än jag gjorde i del två, jag tycker att hon börjar få ett annat djup. Det florerar även många andra välgestaltade karaktärer. Jag upplever att Karlsson slipat på alla berättelsens grundstenar, undviker många vanliga fallgropar och tagit vara på de bästa ingredienserna ur föregångarna. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag finner speltiden gynnsam. Det tar inte slut för fort och det faller heller inte ned i alltför invanda hjulspår som sinkar tempot.

Ett par frågor dyker upp;

  1. Är det måhända så att vi ganska tidigt i boken stöter på en karaktär som kan ha en större inverkan på kommande fjärde del av Mörkö-serien?
  2. Hur många ska få lägga livet till på den fiktiva platsen innan vi bjuds på en massflykt i den avslutande “Flykten från Mörkö”?
Höstmorden föll mig verkligen i smaken och fastnar på 4,5 av 5 möjliga pannkakor.

Recension: Den andra pandemin

Den andra pandemin, av Daniel Sandberg

Jag älskar ju dystopier och just en pandemi är ju av övertydliga skäl extremt aktuellt. Jag har sett fram emot att lyssna på den här boken.

“Gamla stan i Stockholm. Tre män insjuknar plötsligt i en sjukdom som förbryllar läkarna. Patienterna vårdas isolerade på Karolinska, men blir snabbt sämre. Den amerikanske epidemiologen Noah är på besök i Sverige och dras in i utredningen om det okända, ebolaliknande viruset.
Det lilla utbrottet i Stockholm växer snabbt och under en rekordhet värmebölja börjar sjukdomen spridas över världen. Noah återvänder till USA och arbetar febrilt för att hindra smittan, men rapporterna om nya fall kommer tätare och tätare. Samtidigt kämpar Noahs fru Katie och deras lilla dotter Amelia genom ett kollapsande samhälle, mot andra människor för vatten och skydd, och för att ta sig till Noah och deras hem. Noah blir alltmer besatt av att spåra virusets ursprung, men det hans utredning avslöjar verkar omöjligt.”

Vi börjar med uppläsaren. Richard Forsgren är ett för mig okänt namn och han verkar endast ha läst in en bok tidigare. Överlag tycker jag att han gör jobbet riktigt bra.

Boken då? Den andra pandemin är en bok helt i min smak. Den är välskriven, fartfylld, fascinerande och riktigt obehaglig – främst med året 2020 i åtanke, naturligtvis. Den är väldigt realistiskt skriven och svängarna den tar känns smarta och genomtänkta. Till skillnad från alla andra dystopier stannar denna pandemiberättelse helt kvar i verkligheten och teorier och förklaringar som uppkommer kring smittans härkomst känns även de både realistiska och nyskapande. Boken är skriven i jag-perspektiv, vilket jag vanligtvis inte är särskilt förtjust i. I det här fallet tycker jag att det fungerar väldigt bra, även om jag fortfarande upplever att det dödar en viss procent av spänningen. En ren smaksak, naturligtvis.

Den andra pandemin är skrämmande och välskriven och landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Blodsband

Blodsband, av Edvard Fenvik

Ännu en debutant som fått en del uppmärksamhet för sitt verk. Tänkte redan i somras att jag skulle lyssna på denna, men den föll av någon anledning mellan stolarna.

“Fyra unga män avslutar sin militärtjänst med ett fylleslag på en Finlandsfärja, en fest som slutar med ett brutalt brott.
Tjugofem år senare sker ett mord i Stockholm. Utredningen leds av kriminalkommissarie Martin Jacobsson och de unga kriminalinspektörerna Oscar Bodfält och Sasha Blagojevic, som lärde känna varandra redan första dagen på Polishögskolan.
Utredningen går fort framåt. Mycket pekar åt samma håll, både den tekniska bevisningen och ett tydligt motiv. Ganska snabbt är man säker på att hittat gärningsmannen. Men när ett nytt mord sker börjar polisen tvivla. Är man verkligen inne på rätt spår?”

Upplägget är rätt intressant, om än ganska vältrampad mark. Det är välskrivet och tempot är generellt rätt bra. Det finns några korta kapitel här och där som känns malplacerade, där det egentligen inte händer något särskilt eller som slutar lite abrupt (utan att var någon form av cliffhanger) och det förvirrar lite. I övrigt är det ganska många karaktärer att hålla koll på och det händer väldigt ofta att jag blandar ihop dem. Det kan bero på att deras “röster” är ganska snarlika, samt att det mestadels handlar om vardagliga, svenska namn. På det stora hela är detta ändå en mycket bra debut, om än kanske inget jag kommer att ha kvar i minnet någon längre stund. Som en början på potentiell serie är det dock bra. Snutduon Oscar och Sasha har ett fint samspel.

Reine Brynolfsson står för inläsning och sköter sig som vanligt bra.

Blodsband landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Jag for ner till bror

Jag for ner till bror, av Karin Smirnoff

Smirnoffs böcker har diskuterats flitigt i diverse författarforum. Somliga kallar henne genialisk, andra kallar det skräp. Vad beror det på? Ett väldigt speciellt sätt att skriva som vanligtvis borde ge varenda korrekturläsare stresseksem. Jag har själv bara läst ett par sidor av den och hade med största sannolikhet lagt undan den. Men. Nu valde jag att lyssna på boken istället. Det här är den första av (hittills) tre böcker om Jana Kippo.

“I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till min bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.”

Det som slår mig väldigt kort in är att Jag for ner till bror är en väldigt speciell berättelse. En både fascinerande, vacker, sorglig och hemsk berättelse om kärlek och förlåtelse. Även på ljud märks Smirnoffs speciella stil av och jag gillar det. Den puttrar på i ungefär samma lugna takt. Den är varken långtråkig eller spännande utan … tar sin tid, så som en norrlänning bör. Det är inte heller överdrivet intressant rakt igenom, men stilen och de öden vi får följa gör ändå att jag inte tröttnar.

Lo Kauppi läser, lika bra som vanligt.

Det är bra, helt klart, även om jag inte blir överförtjust. Måhända tar jag mig an uppföljarna i framtiden.

Jag for ner till bror landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: 300 grader

300 grader, av Pernilla Ericson

Jag har lyssnat på, och uppskattat, Ericsons trilogi om Liv Kaspi och Erla-gruppen. Främst gillade jag första och tredje delen. Jag läste om 300 grader i somras i samband med att jag lyssnade på just del tre och tyckte att den här klimatthrillern lät spännande. Så, hur håller den?

“Året är 2023 och en ny brutal värmebölja plågar världen med torka och bränder. I Australien har Sydneys förorter utplånats och det brinner på över femtio platser bara i Sverige.
Utredare Lilly Hed vid Nynäshamspolisen har nyligen lämnat en spikrak chefskarriär i Stockholm för att söka lugnet vid kusten. Idylliska Nynäshamn ska bli hennes räddning från en destruktiv och mörk livssituation. Men även här börjar det brinna och brandkårens resurser är svårt ansträngda. Vad som först framstår som olycksbränder visar sig dölja något betydligt värre, och Lilly får anta större utmaningar än hon väntat sig.”

Vi börjar för omväxlings skull med uppläsning. Likt i Erla-trilogin är det Eva Röse som lånat sin röst till berättelsen. Jag gillar Röse. Mer som skådespelare än inläsare dock, men jag tycker hon sköter sig bra, även om polischefens skånska dialekt med fördel hade kunnat skippas. Det pendlar mellan okej skånsk imitation och något helt annat. Nog om det. Hon gör ett bra jobb.

Handlingen då? En klimatthriller, eh? Så spännande, tycker jag, och det skänker faktiskt boken en extra dimension med senaste årens svåra skogsbränder i minne. Språket känns igen, men jag tycker det är ett snäpp skarpare än i förra boken. Intrigen är intressant, tar en del trevliga vändningar och bjuder på vissa ingredienser som känns om än inte nödvändigtvis nytänkande så åtminstone lite mer ovanliga.

Ericson blandar dessutom in (dessvärre) dagsaktuella ämnen som klimatförändringar och mäns våld mot kvinnor, såväl psykiskt som fysiskt (OBS! Gällande sistnämnt tema: Utan ingående, våldsamma beskrivningar).

Jag gillar det här, helt klart. Det är lite friska vindar, eller lite välbehövd ved på brasan (höhö) i en av våra mest populära genrer. Det enda jag egentligen saknar är karaktärer som verkligen engagerar. Lilly Hed  är trevlig att följa och kommer med ett bagage vi bitvis får återberättat, men hon är ingen ny Liv Kaspi. Måhända tar det sig till kommande böcker när vi lär känna henne mer. De andra karaktärerna gör egentligen inget större intryck. Den snygga, omtänksamma brandmannen är ju just det, men ganska platt. Men gör det så jäkla mycket? I mitt fall är svaret nej. Handlingen drivs på med lite sprut av tändvätska och håller i sig hela vägen, så mina små “klagomål” blir mest parenteser och saker som kan utvecklas till nästa gång vi träffar Lilly & Co.

300 grader är en spännande klimatthriller som förtjänar 4 av 5 pannkakor.