Recension: Går genom vatten, går genom eld

Går genom vatten, går genom eld, av Christian Unge

Detta är första boken om Tekla Berg, akutläkare på Nobelsjukhuset i Stockholm. Den är skriven av Christian Unge som själv arbetar som läkare. Det är långt ifrån hans debut, men min första bekantskap med hans författarskap.

“Tekla är akutläkare på Nobelsjukhuset i Stockholm, en blivande stjärna i sitt yrke, stresstålig och handlar våghalsigt i de mest utsatta situationerna på akuten. Samtidigt bär hon på flera hemligheter. Uppväxten i en missbrukande miljö, sina egna “bomber” – och så har hon en förmåga som är hennes främsta tillgång och största svaghet: hon kan inte glömma något.
Men den som minns allt blir också lätt farlig för andra personer.
En stor explosionsbrand i ett höghus orsakar katastroflarm i Stockholm. Mycket tyder på att det är en terroristattack med många dödsoffer. Tekla är en av de första på platsen och räddar bland annat livet på en svårt brännskadad man. Vem är han? En av terroristerna? Ett oskyldigt offer? Eller kan han vara någon som står Tekla mycket nära, någon som hon skulle offra sitt liv för?
Branden orsakar en dominoeffekt och berör snart både sjukhusledningen, polisen och kriminella nätverk. Inte minst det som leds av patriarken Victor Umarov som ser sitt familjeimperium hotas av de krafter som satts i gungning.”

Det första jag slås av är att det känns som trevlig omväxling att inte följa en polisutredning. Att få en inblick i akutläkaren Teklas minst sagt hektiska vardag är spännande. Däremot är Tekla en karaktär jag inte riktigt fastnar för. Unge gör ett bra jobb med att gestalta hennes vardag och inre demoner, men jag känner inget speciellt inför henne likförbaskat. Kanske hon växer till sig i uppföljaren, eller så är det mig det är fel på. Handlingen är någorlunda intressant men greppar egentligen inte heller riktigt tag i mig. Familjen Umarovs maktspel är någorlunda intressant att följa, även om det känns som en väl upptrampad stig. Tempot boken igenom är högt, med få långsamma passager.

På många sätt gillar jag boken, men det är något som skaver. Dels handlar det om onödiga upprepningar och det faktum att berättelsen, bortom det unika och spännande perspektivet, inte riktigt lyfter. Men det är ju en högst personlig upplevelse.

Uppläst av den fantastiska ljudboksveteranen Gunilla Leining.

Går genom vatten, går genom eld slutar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Björnstad

Björnstad, av Fredrik Backman

Det här är en bok som legat länge i min bokhylla. Varför? Därför att jag har svårt för Backman. En man som heter Ove läste jag när den kom och gillade skarpt. Britt-Marie var här och Min mormor hälsar och säger förlåt var däremot två böcker jag påbörjade men tappade intresset för snabbt. Förra årets snackis Folk med ångest (recenserad i bloggen tidigare) fick det att krypa i mig. Backman är å ena sidan en mästare på att få oss att känna – de sorgligare passagerna i hans böcker är geniala och får igång tårkanalerna, men de komiska delarna fungerar inte för mig. Det är upplagt för att varenda mening ska vara så skojfrisk och fyndig att det känns rent skitnödigt. Av den anledningen upplevde jag Folk med ångest som en ren plåga.

“Allt. Den betyder bara allt.
Invånarna flyttar från Björnstad och jobben blir allt färre, men ändå lever drömmen om forna glansdagar – och det är hockeyn som är räddningen. Allt hopp sätts till det lovande juniorlaget och den kommande semifinalen förväntas sätta staden på kartan igen.
Mitt i detta finns Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin gamla klubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Där finns också 15-åriga flickor och deras odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men när ett allvarligt brott sker visar det sig hur villigt ett samhälle förfört av framgång är att se mellan fingrarna och hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.”

Björnstad är Backmans hittills mest allvarliga roman. Och det är jag jäkligt tacksam för. Det fyndiga språket återfinns även bitvis här, men inte lika nödigt som i vissa av de andra böckerna. Det funkar. I övrigt är Björnstad oerhört välskriven. Backman visar verkligen vad han går för när han väljer att tackla en allvarlig bok. Det är vackert, vemodigt, spännande och bitvis lite roligt, såklart. Det tar ett tag innan jag kommer in i boken dock. Ett par timmar innan jag verkligen dras med, men när jag väl är inne så är jag fast.

Berättelsen om det lilla samhället är drabbande och hanterar många viktiga och aktuella ämnen. Den har ett fint budskap.

Marie Richardson gör ett fenomenalt jobb som inläsare.

Det finns en uppföljare som jag garanterat kommer att ta mig an. Och vad gäller framtiden – När Backman skriver mindre dråpliga berättelser så kommer jag garanterat lyssna. Han gör det riktigt, riktigt bra.

 

Känslosam och viktiga ämnen. Det enda som drar ned är startsträckan. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Jag ska hitta dig

Jag ska hitta dig, av Pernilla Ericson

Jag ska hitta dig är andra boken i serien om ERLA-gruppen, ett privatfinansierat utredningsteam. Första boken, Spåren vi lämnar efter oss, lyssnade jag på för nästan två år sen. Den finns inte recenserad här men jag vill minnas att jag tyckte att den var mycket bra och hade lite annorlunda, trevliga infallsvinklar.

“Ett hotat vittne.
En förrädare inom polisen.
Och en torped som inte skyr några medel.
Erlagruppens ”fixare”, Rickard Falke, befinner sig i livsfara. Han sitter inne med information som kan fälla den undre världens mäktigaste man, och klockan tickar mot en kommande rättegång. En torped får i uppdrag att tysta Rickard och får hjälp av en förrädare inom poliskåren. Utredningsteamet Erlagruppen återförenas, och med polis Liv Kaspi i spetsen påbörjar de jakten på torpeden. Hon tvingas använda all sin styrka och skicklighet för att överleva – och rädda de hon älskar mest.”

Trots att det var länge sen jag lyssnade på del ett så kommer jag snabbt in i handlingen. Jag rekommenderar att man lyssnar från trilogins start, men de funkar uppenbarligen rätt bra som fristående. Åtminstone de första två.

Det tar dock ett tag innan handlingen tar fart och jag dras med. Första två timmarna är bitvis lite småsega. Liv Kaspi är intressant och välgestaltad huvudkaraktär, lätt att tycka om. Detsamma gäller många andra bokens övriga karaktärer. Jag tycker överlag att tempot sviktar lite av och till, eller kanske är det jag som inte är på helt rätt humör. Men, det ska sägas att när det väl hettar till, när det blir spännande, då är det väldigt spännande. Pernilla Ericson har verkligen en fallenhet för de mer intensiva delarna. Det är där hennes språk gör sig bäst. Och språkmässigt, när vi ändå är där och trampar – Boken dras med lite onödig övertydlighet, jag kan tycka att språket haltar här och där men i stort är den väldigt välskriven.

Jag har läst i kommentarerna på Storytel att många verkar störa sig på Katharina Cohens inläsning. Jag är inte en av dem. Jag tycker att hon gör ett suveränt jobb. Tredje boken i serien väntar och jag vet även att Ericson kommer med en ny bok, 300 grader, senare i sommar. Spännande!

 

Jag ska hitta dig landar på 3,5 av 5, men ligger och greppar om betygsfyran. 

Recension: Feber

Feber, av Johan Brännström

Så fort jag lyckas bocka av någon av alla böcker i min digitala bokhylla dyker det upp något nytt. Jag försöker lyssna på dem i ordning men inser att det finns en anledning till att vissa ligger kvar i hyllan längre. Feber är inte en av dem. Det har vi en intressant premiss att tacka för. Sedan är jag väldigt svag för att ge mig i kast med debutanter, väl medveten om känslan av att få sin första roman publicerad.

“Vad händer med våra barn när de lämnas ensamma på nätet? Vad hittar ett barn i de allra mörkaste delarna av Darknet som är så ondskefullt att vi vägrar tro på det?
Mikaela Sköld är inrikesreporter på Sveriges största nyhetsbyrå och ensamstående mamma till tolvåriga Vanja. Hon tvingas lämna sin febersjuka dotter ensam hemma – och när hon kommer hem från jobbet är Vanja spårlöst försvunnen. Polisen har inte mycket att gå på, men Mikaelas egna efterforskningar pekar mot Darknet – den dolda delen av nätet. Hennes sökande efter dottern tar henne allt djupare ned i en febrig och farlig värld, så mörk och depraverad att hon inte kunnat föreställa sig den i sina värsta mardrömmar. Och någonstans på nätet finns en klocka som tickar ned – om tjugofyra timmar startar nästa show i The Red Room. Vågar du titta?”

Feber visar sig vara en debut som snabbt griper tag i mig. Vi bjuds på en spännande, hemsk resa utan längre andningspauser. Precis som jag gillar det. Det finns inga passager som känns för utdragna eller drar ned tempot utan rullar som på räls, för att dra till med en klyscha.

Man känner snabbt för karaktärerna och deras respektive resor. Mikaelas bakgrundsberättelse är dessvärre både väldigt realistisk och aktuell.

Gunilla Leinings trevliga stämma guidar oss igenom denna svärtade krimroman och gör det, som vanligt, fantastiskt.

Språkmässigt sitter det. Brännström levererar ett tajt manus med korta, kärnfulla meningar. Då och då dyker det upp några små fällor av typen jag själv faller för i form av exempelvis övertydlighet, men det är inget som stör upplevelsen.

Boken påminner bitvis om Jonas Kihlmans nagelbitare Kontrollanten, vilken avhandlar liknande teman.

Jag är fast i berättelsen från start till slut. Halvvägs igenom känns Mikaelas handlande bitvis annat än trovärdigt, men å andra sidan kan jag inte tänka mig in i hur en förälder i chock och under konstant stress agerar.

Feber är obehaglig, välskriven lyssning. Jag ser fram emot mer av Brännström. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Kattstryparen Rum 419

Kattstryparen Rum 419, av Stefan Di-Omnia

Den här boken har jag läst en del om. Såväl recensioner som någon artikel ur lokaltidningen Enköping. Jag vet att författaren var med i Efterlyst tidigare under sommaren för att prata om brottet boken behandlar men har själv inte sett avsnittet.

“I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.
Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.
Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.
Författaren sitter i samma sal. Ögonen och hånleendet får honom att i samma stund bestämma sig för att ta reda på allt. Vad är det som gör den misstänkta mördaren så självsäker?
Hösten 2013 börjar författaren STEFAN DI-OMNIA gräva grundligt i släkten Aabergs förflutna. Han möts av ett dödligt, fruktat mörker. En släkt fylld av bristande empati och moral och avsaknad av tjuvheder. Ett minderårigt barn som redan som tolvåring är ett charmigt, manipulativt, hänsynslöst monster. Bilden som växer fram visar sig vara mer skrämmande än han någonsin kan föreställa sig. Den skoningslösa brutaliteten förgrenar sig generation efter generation i släktträdet Aaberg.
Trettio år av bottenlös ondska rullas upp. Skräckslagna personer berättar, de som drabbats av hennes ondska. En helvetisk ondska som bekräftas i juni 2015 då hennes egen tolvåriga dotter, som vet att det finns ett ännu större och mer fruktat mörker, yppar åtta ord som får hjärtan att frysa till is.”

Som baksidestexten vittnar om  bygger Kattstryparen på en verklig händelse. Boken i sig är dock skönlitterär och det framgår inte var verkligheten tar slut och fantasin tar över. Det ser jag inte nödvändigtvis som ett problem, även om det klart är intressant då författaren sagts lägga ned otaliga timmar på att djupdyka i fallet och även intervjua bokens Helen.

Kattstryparen är en oerhört fascinerande och mörk bok. Man dras snabbt in i handlingen. Sånär som på några passager lyckas man hålla mitt intresse uppe. Mycket tack vare hemska karaktärer som bitvis känns för onda för att vara verkliga (men så är det ju bitvis fiktion, såklart) och tragiska öden. Även vissa delar av intrigen är så pass spekulativa och “out there” att man undrar över sanningshalten. Ett smart drag, oavsett.

Det finns dock vissa saker som drar ned tempot en del.

Vissa passager är plågsamt detaljerat beskrivna. Det handlar om alltifrån en extremt utdragen beskrivning av en karaktär som hanterar kontanter han fått i ett kuvert till onödigt spekulativa sexuella beskrivningar som borde kapats i redigeringen.

En redaktörsrunda hade kunnat kapa bort säkert en-två timmar av “kill your darlings”, övertydlighet och repetition och tajtat till manuset rejält. Det är främst dessa företeelser som får mitt intresse att dala emellanåt. Missförstå mig rätt. Trots minustecken så är detta en fascinerande bladvändare väl värd att läsas eller lyssnas på.

Sauk står för inläsningen och gör det riktigt bra. Jag kan emellanåt tröttna på att höra hans testosteronstinna stämma, men här funkar det finfint.

Kattstryparen Rum 419 slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Recension: Sektens barn

Sektens barn, av Mariette Lindstein

Detta är tredje boken i Via Terra-serien. Tredje gången vi får möta sekten på Dimön och dess psykopatiske ledare.

“Femton år har gått sedan Sofia flydde från sekten på Dimön. Sektledaren Franz Oswald har inte synts till sedan dess, men när en skoningslös storm sveper över Sverige kliver han ut ur skuggorna. Han är redo att ta sin sekt ut i världen och blir med sitt nya miljömedvetande mer populär än någonsin. Bakom fasaden utövar han en grym och manipulativ tyranni som inte minst drabbar sektens barn. Två av dem är sönerna Thor och Vic som uppfostras enligt sektens teser till att bli trofasta soldater i faderns tjänst. Men ju äldre Thor blir, desto mer växer tvivlen. Vem är egentligen Franz Oswald? Och hur långt är han beredd att gå för att behålla sin makt? Sofia driver numera ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men det totalförstörs av stormen. Hon har lovat sig själv att aldrig mer ha någon kontakt med Franz Oswald. Det visar sig vara svårare än hon trott. Återigen korsas deras vägar i en vansinnig katt-och-råtta-lek där bara en av dem kan segra.”

Som beskrivet i baksidestexten tar denna tredje del vid femton år efter händelserna i Sekten som återuppstod. Det är ett bra grepp, detta med tidshopp. Det gynnar berättelsen. Att få följa sektledarens söner, deras uppväxt och sinneliv ger ett extra djup som ger boken ännu en dimension.

Jag tycker att denna är snäppet bättre än föregående. Tempot är något högre och den känns överlag mer genomtänkt. Ändå tappar jag emellanåt fokus. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Intrigen fungerar mer än bra, om än några småsega passager bitvis drar ned tempot. Nu har jag själv ingen erfarenhet av sekter. Däremot vet jag mycket väl hur trovärdiga manipulativa, maktlystna psykopater kan vara. Hur de kan attrahera folk med ideologier och utstrålning. Ändå har jag väldigt svårt att köpa Oswalds framgång. Han är som en kombination av Hitler och Öhrlund-psykopaten Silfverbjelke. Det känns ofta som att människorna i boken köper hans tugg och faller löjligt lätt. Inte minst kullkastas hans forna synder alldeles för lättvindigt. Visst går det att dra paralleller till exempelvis de män som blir “friskrivna” från våldtäktsanklagelser och dylikt, men det går lite väl enkelt. Lite väl fort. Som att alla i samhället är sinnesslöa och saknar källkritik (Vänta, det där sista är ju inte alltför långt ifrån verkligheten?) Att Sofia och Oswalds vägar åter korsas beskrivs på ett sätt som fungerar, men även den biten känns lite väl enkel.

Gunilla Leining står åter för inläsning. En klar favorit.

Sektens barn är välskriven och spännande, även om jag har svårt att köpa vissa delar. 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: April, April

April, April, av Mattias Edvardsson

Den just nu högaktuella Mattias Edvardsson skrev en ungdomsroman redan 2015. Förra året gavs den ut i pocket och släpptes samtidigt som ljudbok hos Saga Egmont.

“Planen är rätt enkel, egentligen. Klättra upp i det öppna fönstret i skolan, avfyra geväret, sedan är det över. När hans livlösa kropp faller genom fönstret borde mobbarna förstå vad de gjort, och Hugo behöver inte längre leva med sig själv. Men Hugo blir upptäckt innan han hinner sätta sin plan i verket. Han placeras på ett behandlingshem, där han träffar Julie, Nico och April. Tillsammans med sina nya vänner hittar han sig själv, och viljan att fortsätta leva.”

Det som slog mig först var att denna både strukturellt och språkligt kändes väldigt annorlunda gentemot Edvardssons succéromaner En helt vanlig familj och Goda grannar. Inte enbart då denna uppenbarligen är skriven för en något yngre publik, utan det märks även att den är skriven av en något mer oerfaren författare. Med det sagt är den fortfarande mycket välskriven. Jag tycker mig känna igen vissa drag som Edvardsson behållit och han fokuserar även i April, April på trasiga, vilsna själar och blandar in psykisk ohälsa.

I mångt och mycket är det en trevlig bok. Man fattar lätt tycke för karaktärerna, vilka gestaltas väl. Jag tycker även att han lyckas gestalta behandlingshemmet på ett sätt som känns autentiskt (detta skrivet utan att själv ha tillbringat tid på ett sådant). Personligen kan jag däremot tycka att handlingen bitvis står och stampar lite. Det känns inte som att det görs några direkta djupdykningar i huvudkaraktärens situation och intrigen tar inte riktigt fart. Ändå lyckas Edvardsson hålla upp intresset, kanske bitvis till följd av en tacksam längd på boken.

Något som däremot slår mig tidigt och hänger med rakt igenom gäller just språkbruket. Boken är välskriven rakt igenom, helt klart. Jag tycker inte att Hugos innerliga röst tillhör en kille i övre tonåren. Detsamma gäller delar av dialogen ungdomarna emellan. Det mer juvenila och enkla språkbruket skiner till emellanåt, men alltför ofta tycker jag att deras röster är för vuxna, med för många ord och uttryck som känns främmande för ungdomar. Jag kan ha helt fel, men jag inbillar mig att detta gör att tilltänkt målgrupp kanske inte identifierar sig med materialet lika mycket som de kunnat göra om “deras språk” talades.

Boken är inläst av Magnus Schmitz. Jag tycker att han gör ett bra jobb, även om vissa betoningar hamnar fel.

April, April är en intressant och bra, om än ojämn, bok om psykisk ohälsa. 3 av 5 pannkakor.

 

Recension: Männen i mitt liv

Männen i mitt liv, av Sofia Rönnow Pessah

Rönnow Pessahs debutroman har blivit omskriven i alla större dagstidningar. Jag kan förstå det.

“”Lättnaden. Vetskapen att jag faktiskt är knullbar. I alla fall om jag tjatar.”
Sonia kysser och blir kysst, Malmö byts mot Lund och kyssarna byts mot sex. Studentliv och nationer, fester och utekvällar. Sonia flyttar till Stockholm, där nattlivet balanseras med arbetet som jurist. Männen tycker Sonia är frigjord och villig. Sonia tycker männen är dumma i huvudet. Ett liv skildrat och räknat i one night stands och relationer, vad gör Sonia med männen i sitt liv och vad gör de med henne?”

Männen i mitt liv får vi följa bokjagets Sonia. Det börjar i övre tonåren och vi får följa med hela vägen genom studentkorridorerna och fram till karriären som jurist. Männen radas upp som nummer i den ordning hon träffar dem. Ett behov av att synas blandas med behovet av att dämpa kåthet. Dåligt självförtroende, antidepp, objektifiering och metoo avhandlas.

Det här är ganska svårt att betygsätta. Männen i mitt liv är på många sätt en viktig bok. Den är både rolig, sorglig och intressant. Den ger en bild av vårt moderna Tinder-samhälle och sexualitet framvuxen ur ett skevt samhälle. Ett välbehövligt perspektiv i hur det är att vara ung kvinna, hur män och kvinnor fungerar i sexuella relationer. Vart går gränsen för vad som är rätt och fel och varför väljer många att passera den trots att de är rädda för att göra just fel? Ett intressant inlägg i metoo-debatten.

Upplägget är också intressant. Originellt, vill jag säga därför att jag själv aldrig läst eller lyssnat på något liknande. Som man blir jag ofta bedrövad över hur vissa av männen behandlar henne i de sexuella situationerna. Hur man tänjer på gränserna och tillfogar våld som om det vore vardagsmat. Hur hon väljer att stå ut med det för att duga, vilket bitvis även ger hennes dåliga självkänsla en kick. Intressant är också det faktum att det allt som oftast är huvudpersonen Sonia som är på jakt efter sina knull. Det är hon som söker upp. Hon som är frigjord och det är … befriande. Samtidigt sorgligt med tanke på den underliggande känslan av att inte duga. Att inte vara fin nog.

Däremot gör upplägget att det bitvis känns tjatigt och lite monotont. Men det hör till, jag förstår det. På samma sätt som själva jakten och sexet även det blir något mekaniskt.

Sisaela Benn står för uppläsning och gör det bra. Skånskan passar bra till bokens jag.

 

3,5 av 5 pannkakor till en viktig, intressant men bitvis enformig bok.

Recension: Tolken

Tolken, av Jenny Runesson

Det är alltid spännande att ge sig i kast med nya författarförmågor! Jag hade inte läst mycket om Tolken innan jag påbörjade lyssning, men Ordberoende är ett förlag som oftast står för väldigt hög kvalité.

“En natt blir tolken Elsa inkallad för att hjälpa polisen att förhöra en ung svenska som hittat sin pojkvän död i en fåtölj.
Vid obduktionen upptäcks ett nålstick i mannens högra hand och Elsa är snart indragen i en omskakande mordutredning. Spåren leder polisen till en av Luxemburgs smutsigaste bordeller där mannen spenderat en stor summa pengar kvällen innan.
Mordet visar sig vara del av ett betydligt större och farligare spel och Elsa inser snart att hennes egen familjs trygga tillvaro är hotad.”

Det finns mycket som tilltalar mig i Tolken. Åtminstone till en början. Den börjar bra och intressant. Jag tycker mycket om att få bekanta mig med en liten okänd prick på kartan som Luxemburg. Miljöerna är faktiskt en av bokens stora behållningar. Både när de är fascinerande, mörka och skitiga.

Strax efter inledningen händer dock något. Jag dras plötsligt inte riktigt med i handlingen. Trots en intressant premiss, mörka och hemska miljöer, tragiska öden och en på vissa sätt nytänkande kriminalare. Det är något som gör att jag återkommande tappar fokus. Kanske är det så att karaktärerna inte riktigt intresserar tillräckligt? Jag vet ärligt talat inte och lyckas aldrig riktigt sätta fingret på precis vad som går fel, och detta är ju oerhört personligt. Återigen. På papperet är detta en annorlunda och intressant bok med många av de rätta ingredienserna. Efter att den initialt tappat greppet om mig lyckas den klamra sig fast då och då.

Ann-Sofie Rase är en ny bekantskap när det kommer till uppläsare och jag tycker att hon gör ett bra jobb.

 

Tolken landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Goda grannar

Goda grannar, av Mattias Edvardsson

Jag lyssnade på Edvardssons En helt vanlig familj för några månader sen. Det var en sån där bok jag haft i i min digitala bokhylla hur länge som helst. Kanske var inte titeln tilltalande nog, kanske var jag bara inte sugen på genren? Hur som. Den visade sig vara fantastisk. Just det, ni läste rätt: Fantastisk. Den har tidigare recenserats på bloggen: https://authorwestberg.blogbiz.se/2020/04/06/recension-en-helt-vanlig-familj/

Nu följer Mattias Edvardsson upp den med Goda grannar (Spoiler! Det har handlar dessvärre inte om kannibaler, även om titeln antyder det). Den hade även kunnat heta Vemod i Svenssonidyllen.

“Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer?”

Ja, vad ska man säga? Jag sätter ju naturligtvis ribban högt efter föregående bok, och det är alltid riskfyllt. Lite som att hoppas att den där uppföljaren på ens favoritfilm inte ska leda till att man vill lobotomera sig för att sudda ut minnet av den.

Men vet ni vad? Jag tänker inte dra ut på det.

Goda grannar är också fantastisk. Den är faktiskt rent av bättre än En helt vanlig familj. Mycket bättre. Föregångaren hade några passager jag tyckte var småsega (det stoppade den dock inte från att landa en fullpott), men den här boken lämnar mig inte för en sekund. Jag lyssnade klart på hela boken under en och samma dag. Jag tog mig till och med en extra promenad (tack för motionen, Edvardsson!) för att hinna lyssna klart. Det är ytterst sällan jag rycks med såhär pass mycket av en bok. Hundraprocentigt fokus rakt igenom. Gestaltningen av alla karaktärer är fenomenal. De, och alla händelser som drabbar den lilla svenssonorten känns helt autentiska. Det är spännande, vemodigt och bitvis oändligt sorgligt.

Främst sticker Fabian ut. Jag har sällan stött på en bättre gestaltad unge, Edvardsson mejslar ut honom med faderskomplex, osäkra diagnoser och allt på ett fantastiskt sätt. Jag rycks med direkt och vill egentligen inte slita mig förrän jag lyssnat klart på hela boken. Jag har egentligen inget att slå ned på. Eller jo. Det var den där gången då Roosmann sa “IKEA” istället för “ICA” och fick mig att undra när IKEA började sälja fetaost.

Jag kan inte betygsätta detta utan att nämna uppläsningen. Det var en av höjdpunkterna med föregångaren. Så även här. Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom gestaltar varsin huvudkaraktär och de gör det så jävla bra.

Goda grannar är den starkaste bok jag lyssnat till. Den hittills bästa i år. 5 av 5 pannkakor.