Recension: Kejsaren

Kejsaren, av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Okej, jag vet. Jag börjar i fel ända. Kejsaren är den nionde och avslutande romanen i serien om psykopaten Silfverbielke. Det är här man ska knyta ihop säcken, som det så fint heter. Den här serien har blivit omåttligt populär, och jag kan förstå det. Det är fascinerande att följa fullblodspsykopaten i hans galenskaper, lika fascinerande och spännande som det är att följa de stackars poliser som jagar honom. Det är lite popcornunderhållning över det hela, lite publikfrieri och något som ska ges författarduon en eloge för är fantasin.

Man vet helt klart aldrig vad Silfverbielke ska ta sig för härnäst och hans upptåg, mordiska, diaboliska och hemska som de är, uppför aldrig att förvåna. Så på ett sätt är dessa böcker något så härligt som ORIGINELLA kriminalromaner. De har sannerligen lyckats på så vis, för även om jag (som ni kommer att läsa här nedan) har många betänkligheter kring böckernas kvalitet och innehåll så VILL man veta vad som ska hända, hur det ska sluta.

Något jag dock aldrig kunna släppa är äckelkänslan de lämnar mig med, för i dessa böcker behandlas alla kvinnor som objekt och handelsvaror. Ja, jag vet, det reflekterar Silfverbielkes sjuka hjärna, men någonstans måste min moralklocka ändå klämta – Hela den här bokserien fokuserar EXTREMT mycket på hur Silfverbielke våldtar sina offer, en återkommande mening är hur “han trängde in i hennes anus”. Det är liksom så långt över gränsen att det nästan får ses som fascination, det riktigt vältrar sig i explicita och återkommande våldtäktsscener. Jag tror att Silfverbielke har omnämnts våldta åtminstone 70% av alla kvinnor som florerar i dessa böcker.

Nå. Åter till den avslutande delen. Jag ska försöka att inte spoila någonting.

Saxar:

“Livet börjar äntligen att arta sig igen för psykopaten Christopher Silfverbielke. Han har lyckats att ta sig från tillvaron som gigolo till en äldre amerikansk mångmiljonärska. Men han behöver fortfarande pengar och genomför därför sin mest ondskefulla idé hittills. Den numera slitne kommissarien Jacob Colt bestämmer sig för att det enda sättet att stoppa Silfverbielke är att döda honom.”

Den här boken är näst intill smärtsam att lyssna till. Inte för inläsningen i sig, nej. Sauk är en inläsare jag både älskar och stör mig på. Dels är han väldigt duktig på inlevelse, men ibland blir det väl mycket teaterapa över hans karakteriseringar. Främst när han förställer rösten så att det nästan låter förlöjligande när han ska agera någon av de kvinnliga karaktärerna – så är inte alltid fallet, men emellanåt.

Nej. Inläsningen är det inget fel på, men innehållet. Det här är en lat bok, om man kan säga så. Hela vägen igenom får jag känslan av att författarduon verkligen bara vill avsluta bokserien och gå vidare. Lite som att man valt att skriva den här och även föregående bok i serien enbart för att läsarna vill ha mer, medan författarna själva helst hade sluppit. Man hanterar karaktärer som vårdats i en lång bokserie riktigt slappt och tråkigt, bitvis hänsynslöst. Det finns avslut i den här boken som bara känns framstressade och rent ut sagt onödiga. Hela den här boken andas lite “Fan, jag går på semester imorgon, skriv nåt bara, det löser sig.”

Jag återkommer om och om igen till hur mycket innehållet i den här boken skaver i mig. Lite som den där taffliga uppföljaren till en förhållandevis bra serie filmer, den där uppföljaren som ingen egentligen behövde. Jag skulle vilja dyka ned djupare i vissa händelser, men vill inte spoila något, men det är verkligen synd att vissa karaktärer som vårdats så ömt under flera års tid plötsligt känns som förbrukningsvaror.

Kejsaren, avslutande delen i serien om Silfverbielke, är en sorglig historia på många sätt. 2 av 5 pannkakor.

 

Recension: Det svarta molnet

Det svarta molnet, av Markus Sköld

Herr Sköld har skänkt oss bland annat Storytel Originals-serien Mörk Framtid (av vilken jag endast lyssnat på en del so far) och Där ute i mörkret.

Det svarta molnet är en av hans senaste noveller, för det händer då och då att jag recenserar även sådana.

Saxen klipper ut det här:

“I en avlägsen framtid har människan koloniserat rymden. Lagar och regler följs i de centrala systemen, men ju längre ut man kommer desto mer laglösa blir kolonierna. Samhällsklyftorna är stora och den hypermoderna tekniken fungerar dåligt i utkanterna. Trots det, eller kanske just på grund av det, frodas spekulationerna kring ett mystiskt fenomen som påträffas då och då i den expanderande världen: svarta moln. Ingen vet varifrån de kommer.”

Detta är en mysryslig liten sci-fi-pärla där vi får följa med på en rymdresa som ger mig vibbar av Alien (nej, det är inga xenomorphs som hackar tänder), Danny Boyles vackra film Sunshine och något mer. Huvudkaraktären påstår sig ha navigerat genom ett så kallat svart moln för att få plats på ett rymdskepp. Resultatet blir väl molnigt med en risk för död.

Jag gillar det här, inte minst för vibbarna jag får. Det är välskrivet och spännande – Markus har en rapp, härlig författarstil, vilket jag märkt även i tidigare verk. Sen är det ju något speciellt med att lyckas klämma in så pass mycket härligt innehåll på så pass kort tid (jag vet, älskar själv att släppa fantasin lös i kort format).

Det svarta molnet förtjänar otvivelaktigt sina 4 av 5 pannkakor.

Recension: Dejta med Liam

Dejta med Liam, av Anders Fager

Dejta med Liam är en novell ur samlingen Höstväsen, där även Madeleine Bäcks suveräna New view finns med.

Saxat:

“I en storstad kan människor försvinna. Det vet Liam. Han har ett uppdrag, men något har kommit i vägen. Vad gör man med en längtan efter närhet samtidigt som något under jorden hungrar efter kött?”

Liam är ondskan på Kungsholmen. Åtminstone enligt honom själv. Som vanligt i Fagers texter förekommer någon form av tentakelmonster á la Lovecraft. Här är det Ichocge, Dagons unge, som gömmer sig i tunnlarna under staden och kräver offer. Liam är en tonårskille som slits mellan att förse monstret med offer och att hänge sig åt att dejta tjejen han kommit att gilla.

Jag avslöjar inget mer. Det är fantasifullt som vanligt när Fager är i farten. Eller fantasifullt? Det är fan en underdrift. Har ni någonsin önskat läsa/lyssna på något oförusägbart så rekommenderar jag ALLT från hans karriär som tentakelförfattare. Det här är riktigt bra. Det är intressant, mystiskt, inte lite förvirrande, jävligt underfundigt och ja… Bra! Bra är även Ella Schartners inläsning. Hennes mjuka stämma gör sig riktigt bra till Fagers sjuka fantasi.

Jag rekommenderar er inte att dejta Liam, men jag rekommenderar er däremot att lyssna på Dejta med Liam, som förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Recension: Ares tecken

Ares tecken, av Dan Buthler och Dag Öhrlund

Det här är tredje kriminalromanen om Jacob Colt. Deras författarstil är väsentligt bättre när de inte fokuserar så mycket på förnedring som i Silfverbjelke-böckerna.

Saxat:

“Klockan är exakt 00.46 när Claudio Chavez avlider i ambulansen av skadorna från en brutal misshandel på Götgatan i Stockholm. Vid Chavez sargade kropp finner man en blodig papperslapp med en teckning av ett avbrutet manlighetstecken. Mordet blir ett fall för kommisarie Jacob Colt och hans kollega Linda Schecker på kriminalen i Stockholm.”

Ares tecken är en spännande roman. Hatbrotten som poliserna försöker få stopp på är obehagliga och det finns nerv i berättandet. Däremot kan Buthler/Örhlund, i vanligt manér i min mening, bli lätt långrandiga ibland. Deras sviter om Truut, Colt eller Silfverbjelke har mycket gemensamt. Bland annat det faktum att man försöker lägga upp dem för att kunna läsas fristående. Inget fel i det, inte alls. Det ter sig på så sätt att samtliga böcker innehåller “recaps” av situationer som karaktärerna varit med om – alltifrån kämpiga fall, nära-döden-upplevelser till trubbel i hemmet. Följer man bokserien så blir det lätt oerhört tradigt då varje bok innehåller MÅNGA sådana stunder där karaktärer till exempel lutar sig bakåt och “minns den där händelsen som ni läste om för tre böcker sen och även påmindes om i förra boken”. Ja, jag vet. Man kan naturligtvis hoppa förbi eller slå dövörat till om man vet om det, men det blir för återkommande. Som en “Previously on Jacob Colt” fast utspridd genom hela boken.

Det om det. Det är en välskriven och ofta spännande kriminalare, även om pulsen inte är skyhög. Men man gillar karaktärerna, det gör man. Inte nödvändigtvis för att Colt och de andra är extremt mångfacetterade, men man fastnar för dem.

Inläsningen ja. Magnus Roosman är suverän. Vet att många föredrar Sauk, men jag tröttnar lätt på hans ofta överdrivna machotugg. Föredrar Roosmans lite lugnare inläsning.

Ares tecken, tredje boken i serien om Jacob Colt, får 3,5 av 5 pannkakor. Tre pannkakor och en plätt, med andra ord.

Recension: Snö, skam och champagne

Snö, skam och champagne, av Linda Holgersson

En relationsroman i alpmiljö, så kan vi väl sammanfatta detta kort. Eller är det en feelgood med inslag av livskris? Och varför vill jag säga “Sex, skam och champagne” när det inte rör sig som en dråplig erotisk historia? Jag vet. Det är mig det är fel på.

Saxat:

“John ska fylla femtio år. Det ska bli hans sista födelsedag och han planerar att fira den med några utvalda vänner och hans syskon. Det gästerna inte vet är att John har en agenda med den här helgen, den som ska bli hans sista helg. Temat för helgen är något av ”sanning och konsekvens”. I flera år har John sett sina vänner förbruka sina liv; i hans ögon lever de inte i sanning och ärlighet. De har hemligheter för varandra och för sina närmaste. Precis som John.”

Författaren själv tipsade mig om att lyssna på denna och det är jag tacksam över.  Jag hade aning om vad jag hade att vänta mig. Att Fredde Granberg stod som inläsare var faktiskt en sak som tilltalade. Det här är den första ljudbok jag lyssnar på inläst av den välkände herren och tyckte att det skulle bli spännande. Det första som slog mig när jag började lyssna var: “Va? Låter Fredde sådär?” Det var först så olikt den röst jag identifierade honom med, men till slut kände jag igen en viss klang. Det andra som slog mig var att herr Granberg är en s-u-v-e-r-ä-n inläsare och han kirrade den här boken med flygande färger, för att direktöversätta.

Åter till boken i sig. John ska som sagt bjuda sina vänner och syskon på stordådig 50-årsfest. Det etableras rätt snart att det finns något mörkt i bakhuvudet och det får upp intresset rejält utan att det någonsin tar överhand. Han bjuder dem till hotell i Alperna där de ska kombinera skidåkning med samkväm och god mat och dryck. Snö och champagne är således etablerat.

Vi får möte de olika festdeltagarna och ta del av deras respektive relationer och de olika problem livet för med sig. Många av dem kommer väldigt bra överens, andra har glidit isär och somliga är lite som nålar i varandras ögon. Något som står helt klart är att alla dessa relationer ska ställas på sin spets under dagarna som tillbringas ihop för att fira in det nya året.

Karaktärerna, de vi får komma allra närmst, är väldigt spännande att följa – mest för att man vill se vad allt ska mynna ut i.

Det slår mig i skrivande stund att det här är en perfekt julbok! Den utspelar sig dagarna innan nyår och främst framåt slutet så infinner sig faktiskt lite härlig jul- och nyårsfeeling. Och Wham! förekommer i dialogen.

 

Som ni kanske, kanske förstår av ovan så gillar jag det här. Mer än så. Jag älskar den. Det här är en bok som berör på allvar. Den är sorglig, mysig, varm, kärleksfull och så jäkla vacker. Jag drar ofta på smilbanden när jag glider runt i bilen och lyssnar och den leker lite lätt med tårkanalerna emellanåt också. En sak jag uppskattar är längden på boken. Okej. Den hade faktiskt kunnat få vara lite längre, främst hade jag velat se att slutet drogs ut några sidor, men det här är en typ av berättelse jag tycker gör sig bäst som ganska rappt berättad och inte onödigt utdragen. Det här var helt klart en riktig överraskning och kommer med stor sannolikhet kvala in på Pannkakans topplista 2020.

Snö, skam och champagne förtjänar 5 av 5 pannkakor med laktosfri grädde och hemmagjord blåbärssylt ovanpå.

 

 

Recension: Vattnet drar

Vattnet drar, av Madeleine Bäck

Vattnet drar är första delen av en trilogi. Det är Madeleine Bäcks debutroman och räknas förenklat som en skräckfantasy.

Saxat:

“Så blir handen iskall. Ytan slutar bölja. Den ändrar mönster. Sipprar fram och upp över hans hand som mjuka istappar. Viktor är för fascinerad för att kunna röra sig. Han ser hur ytan böjer sig och trevar som långa ormar kring hans arm. Trevar över hans hud. Det är vått och bedövande kallt. Och så ser han naglarna. Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen. ”

I den här mörka, mystiska berättelsen får vi följa ett antal intressanta karaktärer. Mannen som jobbar med djurskydd och vars händer tycks kunna lugna, rent av hela djur. De vilsna unga vuxna i samhället i Gästrikland som stjäl saker och säljer fulsprit till de törstiga. Lokaltidningsjournalisten som, tillsammans med stjärnskottet till fotograf ska rapportera om mordet vid Malmjärn.

De är alla ytterst levande och intressanta karaktärer. Jag tänker inte avslöja mer om handlingen än det ovan. Språket, alltså. Det är rappt, riktigt snyggt och dialogen känns oerhört autentisk. Jag vill påstå att Bäck satt allt klockrent. Det flyter liksom på riktigt  härligt och det märks även att boken är väl genomgången när det kommer till korrekturen. Något annat som flyter på bra är Sanna Kräppers inläsning. Jag har faktiskt inget att klaga på där.

Vattnet drar har fått oerhört mycket beröm (det ser ni inte minst om ni läser alla utdrag ur recensioner som finns på boksidan på Storytel). Den har kallast för en helgjuten debutroman och vet ni vad? Det är det. Det här är riktigt, riktigt, bra. Det är spännande så gott som rakt igenom. Det är allt annat än förutsägbart. Bäcks sätt att växa in sex (no spoiler here) är riktigt intelligent. I min mening är den inte särskilt obehaglig, men det är en högst personlig upplevelse och inget som påverkar mitt helhetsintryck negativt.

Avslutningsvis – Jag kommer att lyssna på resterande två delar av trilogin och hålla koll på vad Madeleine Bäck tar sig an härnäst. Hon har även ett par noveller på Storytel och jag rekommenderar New View (den enda av dem jag hunnit lyssna på) varmt. Det här är en stark start på mitt ljudboksår 2020.

Vattnet drar landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död

Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död, av Alexander Karim

Okej. Jag börjar med att erkänna en sak: Jag kopierade titeltexten direkt från Storytel för att slippa skriva ut hela.

Den extraordinära titeln som ger en tunghäfta och får en att glömma bort åtminstone ett av orden som ingår, av Alexander Karim. Nej. Jag ska inte skämta på bekostnad av en så duktig skådespelare och författare, men. Titeln är lång. Ni fattar.

Jag pendlade inför den här. Först blev jag väldigt intresserad när jag läste att Alexander Karim, en av mina favoriter bland svenska skådisar, hade skrivit en bok. Sen läste jag vad den handlade om och kände… Nja. Nej, det lät ju inte så kul.

Saxat:

“När Jonas Paulsson vaknar på morgonen tror han att det är en helt vanlig söndag. Han äter frukost, går en sväng på stan och blir därefter brutalt mördad i sitt hem. När han sedan vaknar upp oskadd i sängen tänker han självklart att det hela var en mardröm. Men snart inser han att dagen han vaknar upp till är lördagen, dagen innan hans förestående död. Lördagen verkar till synes likadan som första gången han upplevde den, förutom små, små skillnader.”

Let’s face it: I grund och botten låter det som en ny take på Groundhog Day (Måndag hela veckan på svenska, Bill Murray, komedi, ni vet). Vilket det också är. Och jag är utled på filmer, serier och böcker om folk som får återuppleva samma dag om och om igen och traggla sig framåt. Vi har sett det, vi har läst det.

Så. Jag ger mig in i berättelsen och känner mig lite avig, och det tar ett tag innan det förändras. Det första som håller mig kvar är Karim själv. Han har ett rappt språk som är härligt att följa och bäst av allt: Han läser in boken själv, och han gör det med sådan jäkla känsla. Han är definitivt i topp bland mina favoriter (där uppe med Julia Dufvenius, Magdi Saleh etc).

Groundhog Day-temat är etablerat, så det är bara hänga med. Men så händer ju något. Karim twistar till det med intressanta karaktärer och spännande, dråpliga och känslosamma ögonblick och det blir liksom ganska snart svårt att värja sig. När vi nått ungefär hälften så är jag så investerad i Jonas Paulssons öde att jag liksom vill ha mer.

Det är faktiskt fascinerande att sammanfatta den här recensionen med att säga att Den extraorinära berättelsen (…) är en väldigt fin, känslosam och härlig bok. Trots inledande tvivel och gnäll så gillar jag den skarpt. Faktiskt så pass att den ändå kvalar in bland de böcker jag uppskattade mest av alla över 100 genomlyssnade under 2019. Inte. Illa. Skrivet.

Den extraordinära (…) av och med A. Karim slutar på hela 4 av 5 pannkakor.

 

Recension: Bränn alla mina brev

Bränn alla mina brev, av Alex Schulman

Saxat:

“Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet. Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988 – och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt. I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum.”

Jag hade läst en del om denna men visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Det visar sig att Schulman bjuder på en riktigt gripande och oerhört sorglig djupdykning i en trasig släkt – sin egen. Den innehåller en så fruktansvärt vacker men sorglig kärlekshistoria.

Det här är drabbande, välskrivet och intressant även om det kanske tar ett tag innan jag verkligen fastnar, men när det väl händer, så. Jag vill inte avslöja för mycket mer om handlingen. Jag gillar verkligen det här och Alex gör ett superbra jobb med att läsa in sin egen berättelse.

Bränn alla mina brev får 4 av 5 möjliga pannkakor.

Året som gått

Adjö 2019 – Välkommen 2020.

Och vilket år det varit. Kan erkänna att jag är helt slut såhär timmar innan aftonen. Slut och nöjd.
Så mycket som hänt.

  • Europa Pandemus nådde äntligen mina händer i maj och mina öron i oktober
  • Ytterligare två böcker har skrivits klart under året och två nya är påbörjade
  • Publicerad i ytterligare åtta novellantologier
  • En sjukt lyckad bokrelease som fick alla andra bokreleaser att gömma sig i garderoben (ni som inte var där har sett bilder och filmklipp. It was goood.)
  • Tre noveller i underbara Radioväsen (Isolator, Häxorna i Baltora och Tomtejäveln)
  • En novell i podden där jag även hittade rösten till ljudboks-Pandemus: Monsterboxen (Maginot – WWII och zombies, ett fantastiskt avsnitt med flera underbara röstinsatser. Jag gör Herr Himmler!)
  • Jag och min underbara stöttepelare och flickvän har flyttat ihop
  • Det egna företaget kommer att så gott som dubbla omsättningen till nästa bokslut
  • Jag startade den här bloggen med ljudboksrecensioner i mellandagarna

Utöver det har jag stått på fler mässor än jag borde (Scifiworld var den helt klart roligaste, saknar velour-Batman och grabben som sökte rummet där man kunde ragga på brudar). Jag har träffat fler nya vänner än vad som borde vara fysiskt möjligt. Jag har backat in min Tesla i en oskyldig betongpelare. Jag har tagit med sambons strumpbyxor till gymmet. Jag har poserat i en Evil Bunny-mask och gjort reklam för min bok. Jag har visat rumpan i vardagsrumsfönstret som vetter ned mot gatan i hopp om att bjuda på skratt eller fasa. Det och MYCKET annat…

Och vet ni vad det bästa är? 2020 kommer bjuda på så jäkla mycket! Jag sitter bland annat med under en temakväll om prepping i mars! Den roligaste överraskningen avtäcks dock någon gång senare under året.

Gott. Nytt. År.
#EuropaPandemus
#svenskskräck
#miramirförlag

Recension: Psykologen

Psykologen, av Martin Falkman

Saxat:

“Henry är trettio plus och singel. Några år tidigare har hans mamma försvunnit och han grubblar mycket över vart hon kan ha tagit vägen och varför pappan, i samband med att hon försvann, flyttade utomlands. Det stressar honom att inte veta om modern är död eller levande. Henry sover illa, känner sig ofta fylld av ångest och får rådet av sin läkare att uppsöka en terapeut. Han bokar tid hos psykologen Johanna. Efter en trevande inledning börjar de mejla och bestämmer sig för att träffas privat. De inleder ett sexuellt förhållande, mycket styrt av Johannas fantasier och rollspel. Så småningom börjar Henry forska efter vad som kan ha hänt mamman. När han letar igenom en kartong från hennes lägenhet hittar han en samling brev. Långsamt nystas den hemska sanningen upp … ”

Det här är en feelbad. En spänningsroman om ensamhet, saknad och psykisk ohälsa. Jag gillar den, även om det finns vissa fallgropar. Henry och Johannas väg från patient och psykolog känns lite väl snabb och enkel, det förtog lite av en annars oerhört lovande uppbyggnad. Bortser man från det så fortsätter boken dock intressant. Jag kan bitvis känna att de två historierna – relationen med psykologen och sökandet efter mamman – inte riktigt binds samman utöver att båda har med Henry att göra. Historierna känns bitvis helt enkelt för olika och lösryckta, men på något sätt fungerar det ändå. Man vill följa Henrys resa, man vill veta hur det ska sluta. Jag kommer även ha koll på Falkmans framtida skrifter.

Och, gott folk, det för mig till en av anledningarna. Magdi Saleh, inläsare. Han är helt enkelt suverän. Jag fullständigt älskar hans känsla och rytmen i inläsningen, det gör oerhört mycket för berättelsen.

Psykologen förtjänar 3,5 av 5 pannkakor.