Recension: Omgiven av idioter

Omgiven av idioter, av Thomas Erikson

Omgiven av självhjälpsböcker var titeln på en skämtsam bild där omslaget till denna gjorts om, och det stämmer rätt bra. Jag är själv inte alls förtjust i självhjälpsböcker. Det känns ofta som lite mumbo-jumbo, någon som vill förpassa sin egen filosofi. Den här boken har ju debatterats om rätt mycket. Det finns ingen riktig forskning som styrker uppdelningen av färger och tankarna bakom dem och så vidare.

Och vet ni vad? Jag är skeptisk. Jävligt skeptisk. Å ena sidan kan jag finna mig själv igenkännandes emellanåt när en viss färg beskrivs och jag börjar tänka dels på folket i min omgivning, men även mig själv.

Något som dock stör hela sammanhållningen i boken är slutet. Man inleder med att detaljerat beskriva olika färger och deras sätt att tänka och fungera, lägger upp det nästan som att de flesta kan delas in i en specifik färg.

Mot slutet kommer dock just slutklämmen (minns inte detta dagsfärskt), men där meddelar man att i princip ingen endast “består” av en färg. De flesta går att dela in i två, många i tre och vissa även i fyra. För det är just det jag känt under hela lyssningen: “Vad fan, jag är ju en kombination av alla dessa jävla färger. Gulgrönrödblåbeigeorangegrå.” Och där någonstans tycker jag att kortspelet faller.

Jag har hört många säga att det här färgsystemet hjälpt dem i vardagslivet och i jobblivet då de kunnat se kollegor och folk på andra sätt. “Ahaaa, nuuuu förstår jag. Den här personen är starkt blå, det är DÄRFÖR vi inte förstår varandra.” Jo men grattis. Jag kan även känna att, i en värld med funkofobi och där vi redan delar in folk som deppiga, extroverta, introverta, ADHD etcetera – behöver vi verkligen även börja dela in folk efter vilken färg som speglar deras personlighet?

Jag betackar mig psykologin bakom Omgiven av idioter, men det är en underhållande bok och klanderfritt inläst av Mattias Linderoth.

3 av 5 pancakes. A for effort, D for content.

 

Recension: 1793

1793, av Niklas Natt Och Dag

Åter vill jag börja med att prisa inläsaren. Martin Wallström är känd från bland annat Snabba Cash-filmen Livet Deluxe och för underbara serien Mr. Robot. Han är en helt fantastisk skådespelare och, föga förvånande, en minst lika duktig inläsare. Hans inlevelse och sköna stämma förstärker verkligen den här boken.

Och, vidare till boken i fråga. 1793 har vunnit en drös priser och blivit favoriserad överallt och ingenstans. Mannen med det speciella efternamnet gjorde succé till synes över en natt och har följt upp med 1794 (vilken jag ännu inte hunnit med).

Den har beskrivit som Bellman noir och vi vår följa Cecil Winge, tidigare behjälplig poliskammaren, ska hjälpa till att utreda ett mord. Ett lik har återfunnits utan armar och ben i Fatburen på Södermalm. Och… Ja… jag kan egentligen inte säga så mycket mer om handlingen, för det är ungefär det jag minns. Det var ett tag sen jag lyssnade på denna, det ska erkännas, men jag minns mer än väl hur pass snabbt jag tappade intresset.

Uppläsningen är återigen fenomenal. Niklas Natt Och Dags språk är, utan att överdriva, något av det vackraste jag tagit del av på senare år. Han beskriver mörkret, våldet, äcklet och fördärvet längs 1700-talets Stockholms gator så ingående och detaljerat att det känns som att man är där. Så nog har han lyckats på sina sätt. Dessvärre blir den här historien inte mycket mer än just det – vackert skriven och fint inläst. Efter några timmar känns det som att boken bara tragglar på. Ingen direkt spänning infinner sig utan det känns bara… Långt. Måhända är det mig det är fel på, boken har ju uppenbarligen nått sin publik och tillika kultstatus, men för mig gör den inget.

En 13 timmar lång ljudbok där spänningen aldrig får grepp om en är liksom dömd att förgås, oavsett hur välskriven den är.

1793 får av mig därför endast 2,5 pannkakor av 5 möjliga.

Recension: Sebbe sa nej

Sebbe sa nej, av Niclas Christoffer

Här har vi ytterligare en bok som är inläst av en favorit: Emil Rehnström. Han är måhända inget stort namn (än), men jag fastnade för något i hans inläsning väldigt tidigt och då faktiskt i en bok av samma författare som till Sebbe sa nej.

Niclas Christoffer har nämligen skrivit några väldigt bra och lättlästa böcker om psykisk ohälsa och utsatthet. Först ut var Som Zlatan fast bättre, om en fotbollskille, och i Sebbe sa nej får vi följa just Sebbe, som drömmer om ett liv som NHL-proffs.

Han flyttar upp till Skellefteå för att gå hockeygymnasiet men tycker inte riktigt att han passar in i grabbgänget som hellre dricker och festar än att komma i tid till träning. Sebbe är en ordentlig kille men faller snart för grupptryck. Han testar alkohol och allt går fel. Sebbe hamnar i säng med en tjej. MEN. Han säger nej och blir tvingad. Sebbe blir våldtagen.

Det här är en oerhört stark och viktig bok. Ett inlägg i #metoo-debatten med annorlunda vinkling. Niclas böcker tycker jag passar alla åldrar. Även om de kanske i första hand riktar sig till ungdomar så är de minst lika läsvärda för vuxna då de alltid belyser ungdomar som har det svårt och hamnar i jobbiga situationer där skyddsnätet kanske inte räcker till.

Sebbe sa nej får 5 stadiga pannakakor av 5 och så även herr Rehnströms prestation.

Recension: Fallet

Fallet, av Lars Wilderäng

Herr Wilderäng har skrivit några riktigt bra böcker. Stjärnklart, första delen i hans dysopiska trilogi, räknar jag som en av de absolut bästa i genren. Jag fullständigt älskar hur han lyckas blanda sci-fi med realism och få till en så pass vacker och obehaglig undergång. Dessvärre följdes den upp av två avslutande delar som, om än spännande och välskrivna, tog på tok för långa kliv utanför realismen vilket jag tyckte förstörde upplevelsen. Hur som en trilogi väl värd att investera tid i.

Fallet är en spänningsroman som är ganska annorlunda mot Wilderängs tidigare manus. Den handlar om Mikael, som i sviterna av en bostadskarriär som lämnar honom utblottad och ensam priserna börjar dala och hans skulder blir allt större. Premissen är intressant nog, men inte mycket mer. Jag tilltalas aldrig riktigt av grundhistorien och påverkas heller inte nämnvärt av Mikaels kamp. Dels finns det bitar av konflikten som känns ogenomtänkta, Mikael själv handlar ofta så pass naivt att man inte riktigt kan sympatisera.

Somliga har kallat detta för Wilderängs hittills starkaste manus, men där kan jag inte hålla med. Tvärtom så slås jag gång på gång av känslan att detta var en idé han burit på och helt enkelt behövde få ur systemet, som det så vackert heter. Jag vill se Wilderäng återgå till de genrer han skrivit innan och behärskar så väl (Har lyssnat på Höstsol, vilken jag gillade skarpt, men inte hunnit med del 2 i den serien).

Niklas Engdahl gör ett bra jobb som uppläsare och lämnar inget att önska.

Fallet hamnar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Stay Metal

Stay Metal, av Håkan Mattsson och Stefan Hellström

Det här är en riktigt dråplig och rolig bok som osar av whiskeyångor och svettig lastbilskupé.

Kenny “Metal” Bladqvist är störst och bäst på många sätt. Åtminstone om han ska tro honom själv. Han är en skitduktig trummis, det är bara övriga världen som inte riktigt insett det än. Han är också en misogyn, homofobisk och rasistisk gubbe sina bästa år.

Unge Lance klarar inte av gå klart gymnasiet utan får praktikplats på ett fraktbolag. Han får den tveksamma äran att åka med herr Metal och märker ganska snabbt att orden som flödar ur hans mun, alla de världsfrånvända tankar karl’n vädrar, är guld. Faktum är att hela världen borde få ta del av dem. Lance börjar helt sonika spela in Kenny “Metal” och hans ordbajseri i hemlighet – och det blir succé. Men förr eller senare måste ju Metal själv få reda på det, eller?

Duon Mattsson och Hellström får till en sjukt underhållande bok. Att en så patetisk och förhatlig människa kan framställas som så älskvärd är ett under. Men ja, det finns ju mer hos Metal än vad man först ser. Lite i allafall.

Den här boken rekommenderas varmt till alla som vill följa med på en underhållande resa i Metals plåtkaross.

Håkan Mattsson läser själv in boken, och jag kan inte annat än känna att den här karl’n borde få fler jobb som inläsare, för han gör det jävligt bra.

5 av 5 fettdrypande pannkakor till Stay Metal, som återfinns i min lista över de bästa böcker jag lyssnat på under året 2019.

Recension: Folk med ångest

Folk med ångest, av Fredrik Backman

Folk med ångest är skriven av herr Backman, som slog igenom med dunder och brak med fantastiska En man som heter Ove.

Den här är dessutom uppläst av Anna Maria Käll, en av de enligt mig tryggaste ljudboksrösterna.

Det blev mycket skriverier om Folk med ångest då den var en av de böcker som först hotades att inte dyka upp på Storytel i och med bråket mellan dem och Bonnier. Nu löste det sig tack och lov.

Så, till recensionen. En misslyckad bankrånare låser in sig på en lägenhetsvisning och en gisslansituation uppstår. Vi möter ett antal karaktärer, den ena märkligare än den andra. Jag läste just igenom baksidestexten och ska medge att jag redan efter det kändes mig ganska mätt. Det här har blivit lite typiskt “Backman” och förlåt om jag låter negativ. Det är nog bara jag som inte tilltalas oerhört av den här typen av bok. Längre.

Faktum är att när jag lyssnat mig in sådär tre timmar i boken så har jag flertalet gånger övervägt att ge upp och byta. Det finns initialt ingenting som håller mig kvar. Det är varken särskilt intressant eller spännande och jag stör mig på hur man nästan tar i från tårna för att var och varannan mening ska vara kännas underfundig – det känns mest skitnödigt, för att uttrycka sig plumpt.

Jag inser tidigt, och även när jag skriver detta, att en bok som Folk med ångest helt enkelt inte är skriven för mig. MEN, det kommer mera. För jag är lika lite typen som slutar lyssna på en bok som jag är typen som stänger av en film – om det inte är helt och fullständigt värdelöst. Jag ger Backman en till chans.

Jag fastnar aldrig för berättelsen och tycker fortsatt att intrigen är rätt tråkig, men jag slås av hur Backman verkligen får sin berättelse att mogna.

Från den skitnödiga inledningen växlar han upp och utvecklar sina karaktärer så att det plötsligt blir människor. Det blir vemodigt, bitvis riktigt jävla sorgligt, för det är något Backman är bra på. Det visade han främst i Ove, där jag kastades från att skratta till att faktiskt hålla tillbaka tårar när det blev känslosamt. Vilket det ofta blev. Det är inte lika starkt här, men han kan fortfarande leka med känslorna.

Så. Summa summarum, som jag avskyr att skriva. Jag önskar att jag kunnat gilla det här mer. Att intrigen fallit med i smaken, för i det här fallet är det uppenbart att det är jag som är den konstiga, det är ni som är normala (Eh, Thåström?). Backman räddar mycket hos mig när han börjar spela på mina känslor och det är det som räddar den här boken i mitt tycke.

Folk med ångest klarar sig med nöd och näppe upp till 3 av 5 pannkakor.

Recension: Staden

Staden, av Camilla Sten

Jag hade hört en del om den här boken innan jag la in den i min digitala bokhylla. Den har sålts till 15 länder innan utgivning och det är ju riktigt häftigt!

Initialt gillar jag detta skarpt. Ett gäng dokumentärfilmare beger sig till den lilla staden Silvertjärn, där 900 människor försvann spårlöst för 60 år sedan. Alice och hennes team ska befinna sig i staden i fem dygn och spela in, men så fort de kommer fram börjar märkliga saker hända. Underliga ljud och oförklarliga syner.

Det börjar som en riktigt spännande thriller och jag vill verkligen tycka om det här. Den innehåller så mycket ingredienser som jag borde älska, men jag tappar faktiskt intresset lite mer än halvvägs in. Jag kan inte riktigt sätta fingret på precis varför, men den tappar mig. När vi närmar oss upplösningen så blir jag ganska besviken, det blir helt enkelt för osannolikt.

Däremot har Camilla Sten ett oerhört fint språk och jag medger att jag ser fram emot vad hon har att bjuda oss på härnäst.

Uppläsaren Callin Öhrvall Delmar gör jobbet bra. Hon har bra rytm och inlevelse i sin uppläsning.

Staden landar på 3 svaga pannkakor av 5 möjliga.

Recension: OBS: Flirt

OBS: Flirt, av Lovisa Wistrand

Detta är något så modernt som en romance där stor del av dialogen består av konversationer i Messenger.

Boken handlar om Isabel, en ung kvinna som tror sig ha kontroll på livet. Hon ska gifta sig med Elias, killen som funnits vid hennes sida i princip hela livet. Någon gång i framtiden ska de skaffa hus, barn och allt det där. Allt är redan utstakat. Och så ska Isabel bli författare. Hon jobbar hårt på sitt första fantasymanus. För att få manuset så tätt som möjligt bestämmer hon sig för att gå en skrivarkurs.

På kursen händer något som får henne att fullständigt tappa kontrollen över allt: Hon träffar Per, en man långt äldre än henne som skriver som en gud och snabbt blir en viktig del i hennes liv.

OBS: Flirt är första delen i Lovisas så kallade Messenger-duologi. Den är rappt och intelligent skriven. Den är rolig, intressant och även bitvis förbaskat sorglig. Hon beskriver på ett enkelt men levande sätt hur Isabels så förutbestämda liv plötsligt förändras, hur planer slås i spillror. Det är en hoppfull, vacker historia och jag dras med från så gott som första stund.

Uppläsare Jenny Lindberg är som klippt och skuren för den här boken.

Det enda jag kan störa mig på är väl att Messenger-konversationerna emellanåt tar över lite för mycket, även om det är ett ganska friskt sätt att föra berättelsen framåt. Sen får jag lite lätta rysningar av obehag till följd av den flitigt använda svengelskan i ovan nämnda konversationer, inte för att det på något sätt påverkar mitt betyg.

OBS: Flirt rekommenderas varmt om man vill försvinna i lite underhållande feelgood/romance. Den får 5 av 5 pannkakor (och återfinns även i min Topp Tio år 2018).

Recension: Jag är Zlatan Ibrahimovic

Jag är Zlatan Ibrahimovic, av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz

Det här var en av de absolut första böcker jag lyssnade på efter att ha skaffat Storytel. Lite i researchsyfte då jag själv just skulle börja spökskriva en biografi.

Det ska sägas att Zlatan är en oerhört fascinerande människa. Det är spännande att följa hans väg från Rosengård fram till att vara en av de mest omtalade människorna i världen. Och ingen kan ta ifrån honom att han är en suverän fotbollsspelare.

Boken i sig är därför automatiskt intressant. Dessvärre är den även oerhört opersonlig och väldigt lång. Vi får aldrig riktigt komma in på djupet i personen Zlatan utan hålls hela tiden på ytan, vilket snabbt gör att intresset sjunker.

När man i slutändan kastas runt väldigt mycket mellan de olika klubbar han spelat för, de länder han flyttat till så känner man sig snart rätt mätt.

Jag vet inte sanningshalten, men jag har hört rykten om att Zlatan själv inte är nöjd med boken, att han och Lagerkrantz inte direkt slutade på “good terms”, och det skulle ju kunna förklara varför författaren inte riktigt lyckades nå under skinnet.

Jonas Malmsjö gör dock i vanlig ordning en finfin insats som uppläsare.

Men, de lär vara jäkligt nöjda ändå med tanke på hur bra boken sålt…

Jag är Zlatan landar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Mörk stad

Mörk Stad, av J.S Axell

Mörk Stad är inläst av Pascal Wibe och inger till en början hopp. Inledande 2-3 timmar bjuder på skön apokalyps. Undergången i USA är fantastisk och man hoppas på en lovande fortsättning. Den följer dock inte riktigt. Det händer något när vi återkommer till Sverige. Boken tappar fart och hotet dämpas.

Mörk Stad fokuserar sedan extremt mycket på Klubblandet, den nattklubb huvudpersonen kretsar kring. Fokus på överlevnad och hemskheter tappas relativt snabbt och boken känns bitvis forcerad och onödigt lång i kontrast till innehåll.

Uppläsningen är dessutom bitvis jobbig att lyssna till, främst då rösten förställs näst intill skitnödigt för att agera olika karaktärer. Det är dock inte enbart förställandet av rösten i sig som står att beskylla utan snarare kombinationen med dialog som ofta känns forcerad och ogenomtänkt.

Slutord: Mörk stad börjar lovande och fortsätter trevande. Det är intressant berättelse och hade kunnat bli så mycket mer. Med mer gediget (eller åtminstone något) arbete från en seriös redaktör hade det här kunnat lyfta till fina höjder!

Mörk Stad får 2 av 5 pannkakor.