Recension: Havrefarsan

Havrefarsan, av Leffe Delo

En riktigt trevlig självbiografi. Leffe Delo, numer känd som Leffe Grimwalker, låter oss följa med på berättelsen om hur han förvandlades till superhjälten Havrefarsan, som ger sig ut i natten i jakt på brottslingar.

Nej, just kidding, förlåt. Leffes dotter Nikki förälskar sig i hästlivet och det gör att Leffe blir Havrefarsan. Den där som ska lära sig allt om hästlivet. Plötsligt tillbringar han all ledig tid i stallet, eller på jakt efter förrymda hästar. Däremellan kämpar han med ex-fruar, socialen, en dotter som riskerar att hamna snett och – återigen – los Gnäggos. Hästarna.

Det här är en allvarsam och även jäkligt humoristisk, befriande berättelse om helvetet som väntar alla föräldrar: Tonårsåren. Jag älskar den från första stund och dras in i Delos/Grimwalkers vardag. Vi får även följa honom i det romantiska mötet med den kvinna som får honom att lämna livet i Estócolmo och flytta ned till Skåne. Deras möte är kärleksfyllt och oerhört vackert beskrivet, man blir liksom nästan lite puttenuttigt kär i kärleken.

Okej. Jag kanske håller väl humoristisk ton i detta, men jag gillar verkligen Havrefarsan. Grimwalker, som hans ondskefulla alter ego kallas, gör dessutom ett fint jobb som läser in sin egen bok.

Havrefarsan erhåller 4 av 5 nygräddade pannkakor.

Recension: Mördare utan mord

Mördare utan mord, av Jonas Kihlman

Mördare utan mord är första delen i en trilogi. En pojke hittas mördad i en container i Sigtuna. Det görs ännu ett hemskt fynd i samma container: ett 30 veckor gammalt foster. Samtidigt hittas en kvinna strypt i en lägenhet i Märsta. Polisen börjar genast försöka utröna om det finns kopplingar mellan morden och ett etiskt dilemma dyker upp: Kan man enligt svensk lag döma någon för mord på ett foster om man inte finner fostrets mamma?

Det här är inte Jonas första bok, men väl den första han ger ut. Jag läste själv manuset för ett tiotal år sedan och slogs av hur tätt och välskrivet det var. Versionen vi får i ljudbok är redigerat ytterligare ett par omgångar. Jag, som vanligtvis inte är överdrivet förtjust i deckare, slås av hur pass mycket den unika vinklingen gör för historien. Kihlman har verkligen lyckats få in nog mer originalitet för att lyfta detta. Man bryr sig även om de utredare vi får följa och upplösningen är suverän. En liten teaser dock: Del två i den här trilogin är flera gånger vassare och rekommenderas med kärlek och värme!

När jag först läste att Hasse Aro skulle läsa upp denna blev jag överlycklig. Dels för Jonas skull (vän till mig sedan flera år tillbaka), men även för att Hasse kändes som ett så klart kort. Det visade sig dock att Aro inte tillförde boken riktigt den karisma eller kärlek som jag hoppats. Han låter oerhört trött och oengagerade – MEN det blev betydligt mycket bättre när man ökade till 1,5x fart (vilket jag numer gör på ALLA mina ljudböcker, vilket jag är tacksam för).

Mördare utan mord belönas med 4 av 5 pannkakor och med uppmaningen ytterligare en gång: Lyssna på 1,5x hastighet för att undvika Aros sävlighet.

Recension: För evigt din

För evigt din, av och med Janne Persson

Saxat från baksidestexten:

Kan ditt medvetande finnas på en annan plats än i din hjärna? Vad händer när människa och maskin smälter samman till ett? Vad krävs för att du ska få ha samma rättigheter i samhället som alla andra? En hjärna? En kropp? Åsikter, känslor och tankar? I strävan efter att skapa evigt liv finns vinnare. Men även de vars fysiska kroppar måste offras.

I För evigt din får vi följa Lars Grip, hjärnforskare och föreläsare på KTH. Han bjuder in den betydligt yngre Sofia att assistera honom i ett projekt. Hon flyttar in i båthuset på hans ägor. Hemma hos Lars finns Anna, hans fru, som är totalförlamad efter en olycka. Snabbt visar det sig att något inte stämmer. Sofia får ställa sig frågan om projektet hon ska hjälpa Lars med är etiskt försvarbart, eller ens lagligt? Sofia får varningar från oväntade håll, varningar om att Lars har en dold agenda.

För evigt din är en spänningsroman. Kanske skräck, lite sci-fi, mycket thriller. Lars Grip är sannerligen ingen man vill bjuda med sig hem på släktmiddag.

Janne Perssons roman är medryckande, spännande och originell. Oerhört välskriven och ja, Janne fungerar även ypperligt som inläsare av sitt eget material.

Det finns egentlig bara en sak som stör mig med här ljudboken: En märklig korp har en betydande roll, och så fort den dyker upp läggs ett korpskri på. Skriet ligger betydligt högre än volymen på övrig ljudbok, så håll i ratten, ni som kör bil och lyssnar!

Korpskri eller ej. För evigt din är en tät och spännande berättelse som utan omsvep förtjänar 4 av 5 pannkakor.

Recension: Det lilla hotellet på rue d’Amour

Det lilla hotellet på rue d’Amour, av Dag Öhrlund

Återigen vill jag påbörja med att prisa en inläsare. Maria Lyckows stämma har jag lyssnat till i mången böcker och är en klar favorit.

Det lilla hotellet… är Dag Öhrlunds kliv från krimgenren och in i feelgood-bubblan. En allt annat än lyckad sådan, får jag erkänna. Mina tankar kring Öhrlunds tidigare böcker är många och delade, men mer om det framöver.

I den här boken, som utspelar sig i Paris år 1965, är det rum nummer ett på hotellet som berättelsen kretsar kring. Inte bara det. Det är rummet självt som berättar om de människor som kommer och går. Till sin hjälp har hon även bland annat La clé, rumsnyckeln, som följer med gästerna ut i vida världen. Även rummets fönster och en telefon med det passande namnet Bakélite, utgör andra vägar för rummet att berätta om de människoöden som passerar.

Okej. Jag är ingen sucker för feelgood. Men det finns somliga jag gillar, eller älskar (Det stora dejtingäventyret, exempelvis, se kommande recension). En bok berättad ur ett hotellrums perspektiv är måhända en originell twist, men…

Nja. Jag ska erkänna att det här inte funkar för mig. Inte alls. Inte någonstans. Lite som i fallet med Wilderängs bok Fallet (se tidigare recension) så får jag en stark och ihållande känsla av att Det lilla hotellet… är en mellanbok. En idé herr Öhrlund ville få ur sitt system. En idé han kanske fått efter att ha insupit ett glas gott rött på gatorna i Paris, hållandes i en hotellrumsnyckel efter att ha sett en bakelittelefon i hotellreceptionen.

Det lilla hotellet på rue d’Amour får 1 av 5 pannkakor.

 

Recension: Armlös, benlös men inte hopplös

Armlös, benlös men inte hopplös, av och med Mikael Andersson

Inspiratören och föreläsaren Mikael Andersson har skrivit en självbiografi och sedermera även läst in den själv. Rätt val, tycker jag. Jag hade länge sett fram emot att lyssna på denna och känner själv författaren flyktigt efter ett par telefonsamtal.

Mikael Andersson föddes utan armar och ben. Ett utdrag från baksidestexten:

Min pappa var inte med på sjukhuset när jag föddes, och förlossningen var normal ända fram till den stund när “hela jag” för första gången kom ut och skådade världen. Mamma fick inte se mig. Personalen rusade ut ur rummet med mig, och kvar därinne låg hon och undrade om det blev en pojke eller flicka. Ingen sade något. Inte ett ord, bara tystnad och spända, nervösa anletsdrag.

Det här är början på en allt annat än sorglig berättelse. Mikael berättar om hur han klarat sig igenom livet och stärkts av alla situationer han ställts inför.  Gång på gång har han motbevisat Jante-lagen och vi får följa med på en spännande uppväxtsresa. Som ung är det skytteltrafik till sjukhuset för olika undersökningar som står på agendan och skolgången präglas av lärare som inte tror på honom. Mikael reser sig dock långt över sin funktionsvariation och visar att det inte finns några hinder höga nog. Han tar körkort, som vilken annan artonåring som helst, och blir en framgångsrik entreprenör och föreläsare. Det här är en bok som väcker hopp, en bok man blir glad av.

Mikael är sannerligen en viljestark inspiratör.

Armlös, benlös men inte hopplös erhåller 5 självklara pannkakor av 5. Denna bok rekommenderas varmt.

Recension: Omgiven av idioter

Omgiven av idioter, av Thomas Erikson

Omgiven av självhjälpsböcker var titeln på en skämtsam bild där omslaget till denna gjorts om, och det stämmer rätt bra. Jag är själv inte alls förtjust i självhjälpsböcker. Det känns ofta som lite mumbo-jumbo, någon som vill förpassa sin egen filosofi. Den här boken har ju debatterats om rätt mycket. Det finns ingen riktig forskning som styrker uppdelningen av färger och tankarna bakom dem och så vidare.

Och vet ni vad? Jag är skeptisk. Jävligt skeptisk. Å ena sidan kan jag finna mig själv igenkännandes emellanåt när en viss färg beskrivs och jag börjar tänka dels på folket i min omgivning, men även mig själv.

Något som dock stör hela sammanhållningen i boken är slutet. Man inleder med att detaljerat beskriva olika färger och deras sätt att tänka och fungera, lägger upp det nästan som att de flesta kan delas in i en specifik färg.

Mot slutet kommer dock just slutklämmen (minns inte detta dagsfärskt), men där meddelar man att i princip ingen endast “består” av en färg. De flesta går att dela in i två, många i tre och vissa även i fyra. För det är just det jag känt under hela lyssningen: “Vad fan, jag är ju en kombination av alla dessa jävla färger. Gulgrönrödblåbeigeorangegrå.” Och där någonstans tycker jag att kortspelet faller.

Jag har hört många säga att det här färgsystemet hjälpt dem i vardagslivet och i jobblivet då de kunnat se kollegor och folk på andra sätt. “Ahaaa, nuuuu förstår jag. Den här personen är starkt blå, det är DÄRFÖR vi inte förstår varandra.” Jo men grattis. Jag kan även känna att, i en värld med funkofobi och där vi redan delar in folk som deppiga, extroverta, introverta, ADHD etcetera – behöver vi verkligen även börja dela in folk efter vilken färg som speglar deras personlighet?

Jag betackar mig psykologin bakom Omgiven av idioter, men det är en underhållande bok och klanderfritt inläst av Mattias Linderoth.

3 av 5 pancakes. A for effort, D for content.

 

Recension: 1793

1793, av Niklas Natt Och Dag

Åter vill jag börja med att prisa inläsaren. Martin Wallström är känd från bland annat Snabba Cash-filmen Livet Deluxe och för underbara serien Mr. Robot. Han är en helt fantastisk skådespelare och, föga förvånande, en minst lika duktig inläsare. Hans inlevelse och sköna stämma förstärker verkligen den här boken.

Och, vidare till boken i fråga. 1793 har vunnit en drös priser och blivit favoriserad överallt och ingenstans. Mannen med det speciella efternamnet gjorde succé till synes över en natt och har följt upp med 1794 (vilken jag ännu inte hunnit med).

Den har beskrivit som Bellman noir och vi vår följa Cecil Winge, tidigare behjälplig poliskammaren, ska hjälpa till att utreda ett mord. Ett lik har återfunnits utan armar och ben i Fatburen på Södermalm. Och… Ja… jag kan egentligen inte säga så mycket mer om handlingen, för det är ungefär det jag minns. Det var ett tag sen jag lyssnade på denna, det ska erkännas, men jag minns mer än väl hur pass snabbt jag tappade intresset.

Uppläsningen är återigen fenomenal. Niklas Natt Och Dags språk är, utan att överdriva, något av det vackraste jag tagit del av på senare år. Han beskriver mörkret, våldet, äcklet och fördärvet längs 1700-talets Stockholms gator så ingående och detaljerat att det känns som att man är där. Så nog har han lyckats på sina sätt. Dessvärre blir den här historien inte mycket mer än just det – vackert skriven och fint inläst. Efter några timmar känns det som att boken bara tragglar på. Ingen direkt spänning infinner sig utan det känns bara… Långt. Måhända är det mig det är fel på, boken har ju uppenbarligen nått sin publik och tillika kultstatus, men för mig gör den inget.

En 13 timmar lång ljudbok där spänningen aldrig får grepp om en är liksom dömd att förgås, oavsett hur välskriven den är.

1793 får av mig därför endast 2,5 pannkakor av 5 möjliga.

Recension: Sebbe sa nej

Sebbe sa nej, av Niclas Christoffer

Här har vi ytterligare en bok som är inläst av en favorit: Emil Rehnström. Han är måhända inget stort namn (än), men jag fastnade för något i hans inläsning väldigt tidigt och då faktiskt i en bok av samma författare som till Sebbe sa nej.

Niclas Christoffer har nämligen skrivit några väldigt bra och lättlästa böcker om psykisk ohälsa och utsatthet. Först ut var Som Zlatan fast bättre, om en fotbollskille, och i Sebbe sa nej får vi följa just Sebbe, som drömmer om ett liv som NHL-proffs.

Han flyttar upp till Skellefteå för att gå hockeygymnasiet men tycker inte riktigt att han passar in i grabbgänget som hellre dricker och festar än att komma i tid till träning. Sebbe är en ordentlig kille men faller snart för grupptryck. Han testar alkohol och allt går fel. Sebbe hamnar i säng med en tjej. MEN. Han säger nej och blir tvingad. Sebbe blir våldtagen.

Det här är en oerhört stark och viktig bok. Ett inlägg i #metoo-debatten med annorlunda vinkling. Niclas böcker tycker jag passar alla åldrar. Även om de kanske i första hand riktar sig till ungdomar så är de minst lika läsvärda för vuxna då de alltid belyser ungdomar som har det svårt och hamnar i jobbiga situationer där skyddsnätet kanske inte räcker till.

Sebbe sa nej får 5 stadiga pannakakor av 5 och så även herr Rehnströms prestation.

Recension: Fallet

Fallet, av Lars Wilderäng

Herr Wilderäng har skrivit några riktigt bra böcker. Stjärnklart, första delen i hans dysopiska trilogi, räknar jag som en av de absolut bästa i genren. Jag fullständigt älskar hur han lyckas blanda sci-fi med realism och få till en så pass vacker och obehaglig undergång. Dessvärre följdes den upp av två avslutande delar som, om än spännande och välskrivna, tog på tok för långa kliv utanför realismen vilket jag tyckte förstörde upplevelsen. Hur som en trilogi väl värd att investera tid i.

Fallet är en spänningsroman som är ganska annorlunda mot Wilderängs tidigare manus. Den handlar om Mikael, som i sviterna av en bostadskarriär som lämnar honom utblottad och ensam priserna börjar dala och hans skulder blir allt större. Premissen är intressant nog, men inte mycket mer. Jag tilltalas aldrig riktigt av grundhistorien och påverkas heller inte nämnvärt av Mikaels kamp. Dels finns det bitar av konflikten som känns ogenomtänkta, Mikael själv handlar ofta så pass naivt att man inte riktigt kan sympatisera.

Somliga har kallat detta för Wilderängs hittills starkaste manus, men där kan jag inte hålla med. Tvärtom så slås jag gång på gång av känslan att detta var en idé han burit på och helt enkelt behövde få ur systemet, som det så vackert heter. Jag vill se Wilderäng återgå till de genrer han skrivit innan och behärskar så väl (Har lyssnat på Höstsol, vilken jag gillade skarpt, men inte hunnit med del 2 i den serien).

Niklas Engdahl gör ett bra jobb som uppläsare och lämnar inget att önska.

Fallet hamnar på 3 av 5 pannkakor.

Recension: Stay Metal

Stay Metal, av Håkan Mattsson och Stefan Hellström

Det här är en riktigt dråplig och rolig bok som osar av whiskeyångor och svettig lastbilskupé.

Kenny “Metal” Bladqvist är störst och bäst på många sätt. Åtminstone om han ska tro honom själv. Han är en skitduktig trummis, det är bara övriga världen som inte riktigt insett det än. Han är också en misogyn, homofobisk och rasistisk gubbe sina bästa år.

Unge Lance klarar inte av gå klart gymnasiet utan får praktikplats på ett fraktbolag. Han får den tveksamma äran att åka med herr Metal och märker ganska snabbt att orden som flödar ur hans mun, alla de världsfrånvända tankar karl’n vädrar, är guld. Faktum är att hela världen borde få ta del av dem. Lance börjar helt sonika spela in Kenny “Metal” och hans ordbajseri i hemlighet – och det blir succé. Men förr eller senare måste ju Metal själv få reda på det, eller?

Duon Mattsson och Hellström får till en sjukt underhållande bok. Att en så patetisk och förhatlig människa kan framställas som så älskvärd är ett under. Men ja, det finns ju mer hos Metal än vad man först ser. Lite i allafall.

Den här boken rekommenderas varmt till alla som vill följa med på en underhållande resa i Metals plåtkaross.

Håkan Mattsson läser själv in boken, och jag kan inte annat än känna att den här karl’n borde få fler jobb som inläsare, för han gör det jävligt bra.

5 av 5 fettdrypande pannkakor till Stay Metal, som återfinns i min lista över de bästa böcker jag lyssnat på under året 2019.