Recension: Flickorna som sprang

Flickorna som sprang, av Simon Häggström

Detta är polisen Simon Häggströms tredje bok. Jag lyssnade på de två föregående under 2019 och berördes djupt. I föregångarna får vi följa Simon och hans vardag i arbetet mot prostitution och människohandel. De visar på en oerhört mörk sida av samhället och en sjuk människosyn som dessvärre genomsyrar fler än man vill tro.

Denna tredje bok är dock, om än med verkligheten som förlaga, en skönlitterär berättelse om prostitution, utsatthet och hämnd.

“Brutal hämnd i Stockholms undre värld Jennifer och Malvina har rymt från sitt HVB-hem, de sover på en madrass i ett garage och lurar torskar på pengar. Snart dras de in i en härva som riskerar deras liv. Molly träffar en kille via en dejtingapp och de inleder en relation. Hon blir kär, men efter bara några veckor bjuder han in andra män till deras träffar. Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen arbetar i Stockholms skuggvärld och möter både hallickar och sexköpare. De får nys om en grupp män som utnyttjar unga flickor och inleder en operation för att stoppa dem. Men spåren är få och polisen blir alltmer desperat. Kan de låta en sexköpare infiltrera de hemliga mötena på uppdrag av polisen? Flickorna som sprang är en verklighetsnära skildring av de mörka sidor i samhället som vi ofta väljer att blunda för. Men det är lika mycket en berättelse om människans förmåga att överleva under de mest extrema förhållanden.”

Flickorna som sprang är en mörk, rå, spännande (och även bitvis rätt komisk) kriminalroman. De unga tjejerna vars öden vi får följa berör verkligen på djupet. Inte minst när man förstår att berättelsen och karaktärerna är ett hopkok av allt det Häggström mötts av under åren som polis specialiserad på prostitution. Det är bitvis riktigt äckligt, utan att för den sakens skull vara onödigt detaljerad eller spekulativ. Här återfinns även intressanta porträtt av torskar. Dels en surrealistisk, sorglig och samtidigt oerhört komisk scen på ett hotellrum med en Göteborgs-torsk som fick mig att skratta högt, men framförallt nattsvarta porträtt av riktigt sjuka människor.

Jag tänker inte avslöja mer av handlingen, men vi får följa ett mycket intressant perspektiv i form av en väldigt vilsen och sorglig människa vilket tillför en extra dimension till berättelsen.

Natalia, en av poliserna vi får följa, kan jag bitvis störa mig på. Hon är å ena sidan hård och riktigt cool, men jag tycker att det poängteras lite väl frekvent kring hennes syn på det manliga släktet. Inget fel i sig, hon har trots allt rätt i merparten av sina iakttagelser, men det blir en aning repetitivt.

Det märks att detta är Häggströms första skönlitterära roman. Inte så pass att det direkt stör, men det märks emellanåt på språket. Sedan finns det möjligen vissa passager som en redaktör lätt kunnat gå loss med saxen och kortat ned något. Temat är oerhört aktuellt och viktigt och Häggström gestaltar ångesten och utsattheten mycket bra. Det här är en bok som stannar kvar i tankarna, men inte på samma sätt som hans tidigare, självupplevade iakttagelser.

Boken är inläst av den alltid suveräna Niklas Engdahl.

Flickorna som sprang är en hemsk spegling av ett sjukt samhälle. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger, av Delia Owens

Det är alltid spännande att ta sig an dessa riktigt “hajpade” böcker. Litteraturdelen av mitt Facebook-flöde har överösts av omslaget till Där kräftorna sjunger under senaste veckorna. Och vad händer då? Surgubben i mig vill helst inte veta av boken ifråga. Så har jag alltid fungerat. När jag var barn och alla omkring mig pratade sig varma om den där pojken med ärr i pannan, mr Potter, tog jag så mycket avstånd som möjligt. Det blev liksom uttjatat innan jag ens tagit mig tid att själv läsa eller försöka uppskatta filmerna. Det gjorde jag dock med tiden. Lite på samma sätt känner jag inför denna. Det tjatas så mycket att jag delvis vill ta avstånd, den får så höga betyg på alla håll och kanter att jag instinktivt känner på mig att jag inte alls kommer att hålla med.

Så. Vad tycker den lillgamla surgubben?

“En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv. ”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.”

Det som först slår mig är ord skrivna av en författarkollega (jag brukar kalla honom herr Mörkö), som nyligen recenserade kräftboken. Han menade på att träsket utgör en av bokens viktigaste karaktärer (inte ordagrant så kanske), och jag håller med. Det är även däri en av bokens riktiga styrkor ligger. Språket är oerhört vackert och poetiskt, det finns många oerhört välgestaltade karaktärer. Men mest av allt sticker egentligen just miljöbeskrivningarna ut. Det känns bitvis som att man befinner sig i de där träskmiljöerna, slänger sig ut i vattnet tillsammans med Kya. Det känns autentiskt.

Delar jag åsikt med de som höjt Där kräftorna sjunger till skyarna? Nej, det gör jag inte. Den är förbaskat vacker och när den väl tar fart så blir den riktigt, riktigt bra. Men det är just det som är problemet. Man ska ta sig igenom ungefär en tredjedel, om inte mer, innan någon form av spänning infinner sig eller handlingen verkligen greppar tag. Innan dess puttrar det på och är vackert gestaltat men småtråkigt. I slutändan, när säcken knyts ihop, så är detta en otroligt vacker och bitvis väldigt sorglig bok om ensamhet och utanförskap.

Det är svårt att inte gilla den och jag förstår lovsången, även om jag inte helt stämmer in i den.

Anna Maria Käll gör dessutom en av sina absolut starkaste prestationer som inläsare.

En riktigt seg början byggs vidare till något riktigt bra. Där kräftorna sjunger slutar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Dimma (Hulda Hermannsdóttir, del 3)

Dimma, av Ragnar Jónasson

Så har jag nått fram till den tredje boken om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir. Föregående två böcker finns också recenserade i bloggen.

“1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de.
En oväntad gäst. En lögnare. En mördare.
Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid. ”

Så kliver vi in i den tredje boken om Hulda. Detta är helt klart den mest tragiska. Vi bjuds på dubbla familjetragedier, karga svåråtkomliga isländska landskap och en trasig Hulda.

Många har lovordat den här serien. Jag sällar mig inte riktigt till skaran. Med det inte sagt att det är dåligt. Knappast. Det är vemodigt, poetiskt och välskrivet. Jag framhäver även Hulda som en av de mer intressanta mordutredare jag följt.

Men faktum kvarstår att tempot bitvis är lite segt, trots relativt korta böcker. Språkbruket är bra, men inte mer (lost in translation som det kallas), med en del onödig upprepning och samma övertydligheter jag själv kämpar med.

De tragedier vi bjuds på i Dimma spelar på våra känslor och gör det bra. Lägg till en riktigt riktigt fin twist och jag är ganska nöjd. Däremot kan jag inte lovorda, trots att detta är den näst bästa boken i trilogin. Jag ser inte riktigt storheten i det hela, även om det är vemodigt, välgestaltat och allt. En sak som gnager såhär i slutet är faktiskt valet att påbörja tidslinjen bakifrån. Det missgynnar i min mening berättelsen på många sätt. Främst är det för många pusselbitar vi redan vet om när vi når fram till dem. Även om förklaringen finns och vi bjuds på en bredare bild så tycker jag att tidiga avslöjanden missgynnar berättelsen och tar udden av vissa händelser.

Återigen är det Marie Richardson som löser in och gör det mycket bra.

Dimma slutar på 3,5 av 5 pannkakor. 

Recension: Sekten som återuppstod

Sekten som återuppstod, av Mariette Lindstein

Denna återuppståndelse är, som titeln antyder, en uppföljare. Den följer Lindsteins succé Sekten på Dimön.

“Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter att ha levt i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och plågas av mardrömmar. Sektledaren Franz Oswald väntar på rättegång, men han är varken orolig eller ångerfull. Med hjälp av sin advokat börjar han väva ett inflytelserikt kontaktnät som sträcker sig långt utanför fängelsets väggar. Hans mål? Att hämnas på Sofia.”

Sekten som återuppstod är andra delen i serien om sekten på Dimön. Enligt Storytel består “serien” Via Terra av tre delar, men jag råkar ju veta att det även finns en Requiem på Dimön samt en pågående roman utöver den tredje Via Terra-boken Sektens barn. Med det sagt är Storytels “serie-indelning” något oklar.

Hur som. Jag lyssnade på första boken för något år sedan och tyckte att den var bra. Den var intressant och skrämmande, främst när man vet att det i bakgrunden finns mycket realism (hur mycket som dramatiserasts kan jag dock inte svara på). Sekten på Dimön var bra, men föll mig inte helt i smaken. Vad som höll mig kvar var mestadels höga betyg och det faktum att Lindstein Sbyggt sitt författarskap på denna serie. Och nog är det rafflande, intressant och skrämmande. Minst sagt.

Sekten som återuppstod tar vid strax efter första boken och vi följer som sagt åter Sofia Bauman. Boken börjar spännande och har ett bra tempo. Trots att jag inte var övertygad av första boken så lyckas Lindstein till en början trollbinda mig. Det segar till litegrann någonstans strax efter att vi nått halvvägs igenom uppföljaren, men författaren håller hårt nog i trådarna för att ändå driva mig vidare. Bitvis kan jag tycka att sektledarens inverkan på sina medlemmar känns väl överdriven, men det gör mig kluven. Detta är trots allt sekternas starkaste kort; en manipulativ och charmig sektledare. Ändå kan jag bitvis känna att hans väg tillbaka till makt blir något märklig med tanke på hur han trycker ned sina undersåtar.

Oavsett är Sekten som återuppstod en uppföljare jag på vissa sätt uppskattar mer än föregångaren. Kanske främst då tempot är något högre, även om det haltar på sina ställen. Främst beror det kanske på vissa dåtidssegment som dyker upp framåt slutskedet och bitvis känns lite överflödiga. Även om jag vet att det banar för fortsättningen.

Oklanderligt uppläst av Gunilla Leining.

Sekten som återuppstod landar på 3,5 av 5 pannkakor. Nästföljande del står på tur…

Recension: Ön

Ön (Hulda Hermannsdóttir, del 2), av Ragnar Jónasson

Del 2 i Jónassons serie om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir. Vi går vidare direkt till handlingen:

“Utanför Islands södra kust ligger den isolerade ön Elliðaey. En plats känd för sin vackra, oförlåtande terräng – och där det är lätt att försvinna…
När en grupp vänner reser till ön för att tillbringa tid tillsammans i en jaktstuga och en av dem aldrig återvänder, hamnar utredningen på Hulda Hermannsdóttirs bord. Hulda befinner sig på toppen av sin karriär och är fast besluten att lösa mysteriet. Kan det finnas en koppling till mordet på en ung kvinna tio år tidigare ute på Västfjordarna? Rör sig en mördare runt landets karga utposter? Hulda påbörjar en resa för att avslöja öns isande hemligheter.
Hon måste söka sanningen i det mörka landskapet – samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna. ”

Den första delen recenserade jag så sent som igår. Den slutade på en betygsfyra med motiveringen att den började trevande men tog sig. Lite på samma vis är det i fallet “Ön”, men faktum är att jag finner denna betydligt svagare.  Likt föregångaren ligger bokens största styrka i huvudkaraktären Hulda. Det är intressant att följa hennes på många sätt sorgliga liv. Hon är sympatisk och så gott som omöjlig att inte gilla. Det är hon och det isländska landskapet som är böckernas stora styrkor.

Däremot fastnar jag aldrig riktigt för huvudintrigen. Trots att boken inte är alltför lång så upplever jag den bitvis relativt seg. Det här med att uppföljarna utspelar sig innan del ett reds säkert ut bättre i kommande bok/böcker och är kanske rafflande i någon mening. I det här fallet gör det dock varken till eller från. Det är först framåt slutet och upplösningen som boken börjar ta fart, vilket är logiskt. Första halvan pendlar mitt intresse rejält och jag finner mig själv tappa fokus av och till.

Marie Richardsson gör ett bra jobb som inläsare. Det märks att de isländska ortsnamnen är svåra då Eyafjallajökull uttalas olika för varje gång, men det är förståeligt och inget som stör upplevelsen.

Ön, något svagare än del 1, slutar på 3,5 av 5 pannkakor, mycket tack vare huvudkaraktärens resa.

Recension: Källa X

Källa X, av Tony Johansson

Så har det blivit dags att åter följa Erik Larsson och My Englund i Johanssons tredje krimroman. Tidigare två böcker finns recenserade på bloggen.

“En död man hittas i en hyrd stuga på Ven och i ett självmordsbrev säger han sig ha mördat en kvinna på ön. Men det finns inga spår efter henne.
My Englund och hennes kollegor på Landskronapolisen kopplas in i vad som verkar vara ett rutinärende. Men snart visar det sig att den döde mannen och försvunna kvinnan är kända journalister och att fallet inte alls är så enkelt som det först verkat.
Erik Larsson på Sydsvenskan är inne på samma spår och börjar gräva i vad de arbetat med.
Han hittar en referens till ”Källa X”.
Det är en upptäckt som leder in på lika överraskande som farliga vägar …”

Jag tänker inte avslöja något med av handlingen än det som framgår i ovan sammanfattning. Likt tidigare böcker är detta mycket välskrivet. Språket enkelt och effektivt. Intrigen är spännande och intressant, även om jag fortfarande anser första delen vara den bästa. Johansson är även bra på att blanda in dagsaktuell tematik i intrigen utan att det känns konstlat.

Något som däremot vuxit än starkare är karaktärerna. Att följa Erik och My i deras professionella respektive privata banor är mycket intressant. Johansson lyckas oerhört bra med gestaltning av samtliga karaktärer och vid det här laget känns det som man lärt känna de återkommande karaktärerna väl.

Gillar du spännande krimromaner så kommer du garanterat gilla denna.

Återigen är det Reine Brynolfssons stämma som tar oss igenom äventyret.

4 av 5 pannkakor till Källa X. Ser fram emot nästa bok!

Recension: Mörkret

Mörkret, av Ragnar Jónasson

Jag har hört mycket gott om islänningen Jónassons trilogi om Hulda Hermansdóttir. Främst om den senate delen, Dimma. Med så pass mycket positiva kommenterar är det inte utan att man ger sig in i boken med höga förhoppningar.

“En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd, men fann i stället sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.
Hulda Hermannsdóttir, kriminalinspektör vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Men innan dess får hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon upptäcker i sin utredning är något betydligt värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kollegor försöker bromsa utredningen finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen måste hon riskera sitt eget liv.
Mörkret är den första boken i den hyllade serien om Hulda Hermannsdóttir. I översättning av Arvid Nordh.”

Tjugo minuter in i boken har jag börjat tvivla på om jag faktiskt kommer att tycka om Mörkret. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är något i bokens inledande förhör som jag verkligen inte gillar. Det känns halvtaffligt skrivet. Det förekommer några märkliga meningar under bokens gång men i övrigt är språket bra, men inte mer. Men så ska vi bära med oss om att det handlar om en översättning för vilken författaren inte kan svara.

Efter inledande tvivel tar dock historien fart och tvivlen bleknar långsamt. Jag skriver långsamt då själva utredningen till en början och till stor del känns som en dussinhistoria. Det som dock höjer kvalitén i boken avsevärt är vår huvudperson Hulda, en snart pensionerad kriminalinspektör. Hon är en av de klart mest intressanta karaktärer jag följt i litteraturens polisväsende. Hon är mångfacetterad och hennes liv är på många sätt tragiskt och sorgligt att följa och ger boken välbehövd svärta. När vi passerat ungefär två tredjedelar av bokens speltid så tar det fart och blir långt mer intressant överlag. Det är även då vi lär känna det riktiga mörkret inom Hulda vilket får henne att framstå som en än mer intressant karaktär. Att det sedan utspelar sig i de karga, fantastiska miljöerna på Island  gör även det sitt för att öka intresset.

I slutändan kan jag konstatera att jag utan tvekan kommer att vilja fortsätta följa Hulda Hermannsdóttirs äventyr. Mörkret är, efter en tveksam start, överlag väldigt bra, bitvis mer än så.

Marie Richardson gör en superb insats som uppläsare.

Mörkret landar på 4 av 5 pannkakor med hopp om än tätare uppföljare.

Recension: Nära gränsen

Nära gränsen, av Daniel Åberg

Detta är min andra bekantskap med Åberg. Första var säsong ett av Virus (tidigare recenserad i bloggen) som jag tyckte var rätt bra.

Nära gränsen är även den en sammanslagning av kortare delar i en så kallad Storytel Original.

“Hur långt kan man gå för att rädda sitt barn?
Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala och Lisa Korhonen har för första gången på två år fått möjlighet att vara ensam med sin nioåriga son. Sedan hon förlorade vårdnaden har hon gjort allt för att ordna upp sitt liv och bevisa att hon är att lita på. När hon kallas in akut till jobbet på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, gör hon därför vad hon kan för att få det avklarat så snabbt som möjligt. Samtidigt har rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig åt Lisas håll. Ovetandes lämnar hon sonen i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade män …
Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.”

Handlingen är enkel och bra. Lisa är en karaktär man lätt fattar tycke för. En mor som måste kämpa för rätten att umgås med sin son efter att ha förlorat vårdnaden till följd av osunt leverne. Jag konstaterar snabbt två saker:

  1. Jag tycker långt mer om denna än första säsongen av Virus (även om det är “min” genre, och jag lovat ge den minst en säsong till).
  2. Det märks väldigt snabbt att Åbergs språkbruk förbättrats sedan ovan nämnda. Och just detta är något jag älskar, såväl i mitt eget författarskap som när man följer någon annans: att kunna se utvecklingen. Språket är rappare, snyggare.

Förlåt. Det var egentligen tre punkter.

3. Jäklar vilken resa!

För precis så känns Nära gränsen. Den kommer igång snabbt och håller mitt intresse uppe i princip från inledande minuter och utspelar sig sedan som en svensk Taken i Lappland (fast inte lika våldsam och utan surgubben Neesons grymtande). Det är verkligen inte en lugn stund under hela denna första säsong (för jag tror bestämt att det kommer fler, även om det funkar bra som en fristående). Jag ser verkligen charmen i att lyssna på denna som korta episoder som avslutas i cliffhangers även om jag personligen inte gillar det formatet – Jag vill ha en “hel” bok att lyssna igenom, på samma sätt som jag helst inväntar att hela säsonger av tv-serier gått klart innan jag börjar titta.

Lo Kauppi är suverän som inläsare och tillför både underbara dialekter och puls i berättelsen.

Ska jag slå ned på något, vilket jag nästan alltid gör, så är det återigen att Storytel Original-konceptet känns lite väl “fast food”. Det känns som att storyn överlag hade behövt gås igenom en extra gång av en korrekturläsare då onödig upprepning och några märkliga meningar och uttryck kvarstår. Men, vad gör det på det stora hela när man får åka med Lisa och kompani på äventyr nära gränsen?

Nära gränsen är mycket trevlig spänning som slutar på 4 av 5 pannkakor. Ser fram emot en fortsättning, Åberg.

Recension: Till minne av Charlie K

Till minne av Charlie K, av Dag Öhrlund

Öhrlund är ju mest känd för sviten om psykopaten Silfverbielke och böckerna om kommissarie Ewert Truut. I Till minne av Charlie K gör han en liten avstickare om en elitsoldat som sadlar om till snok.

“När elitsoldaten Niclas Jones, 34 son till Vietnamdesertören Bobby och den svenska vänsteraktivisten Lena fått sin militära karriär saboterad av en kollega förvandlas han till en rastlös själ som ger sig ut på en resa runt USA. En kväll blir han vittne till ett överfall och räddar livet på privatdetektiven Charlie Keeper. Djup vänskap uppstår och något år senare ber Keeper svensken att komma till New York och jobba för honom.
Fyra år senare sprängs Keeper i luften sedan han kommit en politisk skandal på spåren. Nic förstår att även hans liv är i fara och flyr till Sverige efter att ha säkrat ett arv på flera miljoner som Charlie lämnat till honom.
Som privatdeckare får Nic det ena märkliga uppdraget efter det andra. En kväll bankar det på metallporten till magasinet. Utanför står en liten, smutsig, livrädd pojke från Ryssland. En kort stund senare har Nic fått bevis för att någon smugglar knark i magen på barn och när han hittar en död pojke mellan containrarna i hamnen, bestämmer han sig för att spränga ligan.”

Till minne av Charlie K är annorlunda mot övriga av Öhrlunds böcker, även om man känner igen mycket av den Öhrlundska stilen. Huvudintrigen kring knarksmugglingen är spännande och riktigt bra. Dessvärre tar boken ganska god tid på sig innan spänningen kommer igång. Introduktionen till karaktären Nick Jones är måhända välbehövlig, men väl utdragen. Intresset väcks dock när han påbörjar arbetet som privatdetektiv.

Som vanligt när det gäller Öhrlund så är det väldigt välskrivet. Korta, enkla meningar som bidrar till ett bra flyt i texten. Ett flyt som förstärks av Reine Brynolfssons kompetenta uppläsning.

Utöver intrigens långsamma intågande så blir beskrivningarna av Nicks relationer till kvinnor väl tjatiga. Det är bitvis intressant att följa hans trasiga känsloliv och problem att förhålla sig till mänskliga relationer och riktiga förbindelser. Dessvärre tjatas ämnet ut och blir emellanåt lite tröttsamt. För mycket tid läggs på repetition av kvinnotjusar-Nick.

Trots ovan och den något sega inledningen så gillar jag ändå Charlie K. När den får upp fart är den bitvis riktigt bra, och vem kan undgå att gilla Hund?

Till minne av Charlie K slutar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Den trettonde bomben

Den trettonde bomben, av Mats Svensson

Detta är Mats Svenssons debutroman. Vid en första anblick så påminner det väldigt mycket om Wilderängs krigsskildringar, såväl till omslag som baksidestext. Inget illa menat med det. Men hur ter sig då innehållet?

“Året är 1972: Ett modifierat Viggenplan startar från Kallinge utanför Ronneby. På fyrahundra meters höjd går något fel och piloten blir tvungen att skjuta ut sig.
Nutid: Alina är polis och jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Samtidigt som Alina bearbetar informationen nås en journalist av hemligstämplad information om vad Viggenplanet som lyfte från Kallinge 1972 egentligen var till för och vad det bar i sin last.
När Alina och hennes team följer upp terroristcellsinformationen hamnar de mitt i en eldstrid och i kölvattnet efter den börjar alltifrån ryska intressen till hemliga svenska militärgrupperingar att röra på sig, både innanför och utanför landets gränser. Vad är det egentligen som ligger bakom allt detta? Och vad fanns ombord på planet som kraschade 1972?”

Jag gillar premissen. Det låter helt klart som en spännande bok, även om jag måste erkänna att jag är lite less på temat efter att ha plöjt Wilderängs Höstsol, Midvintermörker med uppföljare. Sedan kan jag inte göra mig kvitt känslan av att boken känns väldigt lik dessa romaner. Lite väl lik för sitt eget bästa, kan tänkas. Intrigen griper aldrig riktigt tag i mig. Det beror inte enbart på känslan av kopia. Jag fattar inte riktigt tycke för karaktärerna och något i utförandet gör historien rätt monoton – på samma sätt som jag även kan uppleva Wilderängs skildringar. Det ÄR svårt att skildra krigsscenarion på ett spännande sätt, eller så är det jag som är kräsen. Den där riktigt nerviga spänningen infinner sig aldrig. Det finns även vissa andra saker som stör upplevelsen en aning, en känsla av att boken möjligen hade behövt (ännu?) en runda med redaktören. Författaren tycker om att upprepa referensen till “kaninhålet” och Alice i Underlandet ett par gånger för mycket.  Detta är dock småsaker. Något som stör mig än mer är ett återkommande användande av berättargreppet “vad de inte visste var att … “. Det är ett grepp man bör ta till väldigt sparsamt och används i Den trettonde bomben åtminstone två gånger för att föra handlingen framåt och berätta att vissa karaktärer inte har det övertag de tror sig besitta.

Reine Brynolfsson står för inläsning och gör, som vanligt, ett mycket bra jobb.

Den trettonde bomben är absolut ingen dålig bok. Den är välskriven och ger oss en rätt stabil första bok i vad jag antar blir en serie. Jag kommer helt klart att ge även andra boken en chans. Jag kan tänka mig att människor med långt större fascination för krigsscenarion och konspirationsteorier har mycket att hämta. Det finns en scen som satte sig i mitt minne. Den beskriver en kärnvapendetonation på ett väldigt spektakulärt och detaljerat (inte för detaljerat!) sätt. Jag som lekman vet inte om den hundraprocentigt stämmer överens med processen och reaktionen, men s-a-t-a-n så snyggt skriven den här scenen är! Det är inte ofta jag reagerar och lägger specifika scener på minnet på det här sättet.

Den trettonde bomben är bra, men inte jättebra. 3 av 5 pannkakor.